Nu ylar vargarna i kulturträsket. Som ledare för en av de större flockarna vill jag göra en revirmarkering.
Det är lätt att oreflekterat ansluta till människor som man litar på. Som verkar veta vad de talar om. När jag läste Benny Anderssons artikel verkade han ha en del viktiga poänger. Kände en impuls att ansluta. Hade det varit ett vänsterval? Bara för att makten vill göra något som jag inte tycker om.
När regeringar genom åren gått emot eller lagt förslag som Författarförbundet inte gillar har oppositionen ofta gett oss sitt stöd. Höger som vänster. Just nu har vi en högerregering. Inför valet försökte vi få stöd för en lagstadgad rätt att förhandla för kollektiva avtal. Oppositionen var för och regeringen var emot. De verkar inte vilja stärka fackföreningarnas ställning. Trots allt fagert tal om motsatsen. Förbundets svar: ”Byt regering!” Det framstod som den enda vägen att lösa en av Sveriges författares och översättares viktigaste fackliga frågor. Hade Författarförbundet då blivit en vänsterorganisation?
När Författarförbundet tar strid för att hålla privata vinstintressen utanför folkbiblioteken kallas det för vänsterpolitik. I så fall är hela Unesco med alla sina 193 medlemstater ett vänsterprojekt eftersom Unescos folkbiblioteksmanifest slår fast den principen.
Det politiska engagemanget i samhället visar sig i allt större utsträckning i form av tillfälliga enfråges-opinioner. Rädda Slussen. Rädda En bok för alla. Stoppa FRA. Men att vara emot många av regeringens förslag är inte detsamma som att vara politiskt vänster.
Av praktiska skäl befinner sig många kulturarbetare närmare värden som till exempel yttrandefrihet än andra yrkesgrupper. Många kulturarbetare är intresserade av att analysera och gestalta sociala frågor, människovärde, rättvisa, frihet. Frihet, vad är det?
Hur kommer det sig att så många frågor som väcker kulturarbetarnas engagemang definieras som vänster? Frågor som handlar om att värna individens frihet genom att skapa starka kollektiva lösningar och trygghet. Frihet för någon kan vara att betala mindre skatt. Frihet för någon annan kan vara anställningstrygghet och färre karensdagar. Kanske befinner sig många kulturarbetare helt enkelt närmare det ena av de alternativen?
Men när skolminister Björklund säkrar skolbibliotek i skollagen, då står Författarförbundet längst fram och applåderar. När kulturminister Liljeroth vill satsa på läsfrämjande applåderar vi. Skulle de vilja införa fasta bokpriser och öppna ett internationellt litteraturcentrum skulle vi också applådera. Men fasta bokpriser har kulturministern stämplat som kommunistiskt. Trots att det finns i hälften av EU:s medlemsstater.
Det är nog som Lena Andersson skrev i en kolumn i Dagens Nyheter för ett par år sedan: ”De flesta anar att om det inte fanns något sjukförsäkringssystem alls, skulle det inte vara Moderaterna som uppfann det. Och att vilket sjukförsäkringssystem som än fanns, rudimentärt eller utvecklat, skulle Moderaterna vilja skära i det.”
Det handlar också om yttrandejämlikhet. Vem kan använda sig av sin yttrandefrihet? Vem kommer till tals? Den känslan är stark. Och för en poet, konstnär, musiker, skådespelare kanske extra svår att ignorera. Om det stämmer att vi i någon utsträckning representerar samhällets samvete. Att vi har ett ansvar, ett uppdrag, ett kall att ta in, smälta och kasta ur oss vår samtid. Det Dagens Nyheter gestaltar med sitt svulstiga bildspråk där blodet rinner av de röda fanorna är långt borta. Jag tror att fanorna bara precis börjat plockas fram igen.
Bengt Ohlsson ylar. Säkert kommer någon flock att komma honom till mötes. Och fast han nu i artikel efter artikel stöts ut, så har han en poäng. Flockmentaliteten är stark. Alltför ofta tycker kulturarbetare rätt. Men att ta ställning, vara politiskt aktiv och vänster är något annat. Den medvetenheten vaknar starkt nu. Tack för det, Bengt.