Vänstern måste göra upp med sin kulturidealism. Den kulturutredning som nu lagts fram har sina poänger och den bör inte avfärdas med ryggmärgsreflexer. När den talar om ett medborgarperspektiv är den definitivt inne på rätt spår, när den vill göra kulturen till ett medel för den ekonomiska utvecklingen är den inne på fel spår.
Ett medborgarperspektiv värt namnet får inte sammanblandas med ett kund- eller marknadsperspektiv. När kritiken av den nya kulturutredningen blandar samman dessa perspektiv och skåpar ut båda är risken betydande att kulturpolitiken även fortsättningsvis reduceras till en konstpolitik som exkluderar de grupper som arbetarrörelsen säger sig värna.
Kulturpolitikens misslyckande är inte bristen på kvalitet eller konstnärlighet utan att den arbetarklass som via skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet i så liten grad deltar i detta kulturliv.
I 1974 års kulturpolitik fanns en ambition att bredda kulturbegreppet och involvera medborgarna. Men när reformen sedan genomfördes reducerades kulturpolitiken till konstpolitik. I praktiken var det kulturyttringarna, kulturprodukterna och konstnärerna som blev utgångspunkten för kulturpolitiken, inte människorna. I den mån folket eller medborgarna kommit att spela en roll för kulturpolitiken är det nog främst som den publik till vilken kulturprodukterna skulle distribueras.
Men kulturpolitiken är lika lite till för kulturarbetarna som sjukvården är till för läkarna eller skolan för lärarna. Vi måste helt enkelt bryta med det konstnärsperspektiv som dominerat så länge, men som vanligt har den diskussion som nu kommit igång till nästan 100 procent handlat om konstnärernas villkor.
När den moderna statliga kulturpolitiken växte fram efter kriget var det i hög grad för att avvärja hotet från kommersiell populärkultur. För den kultur som rymdes i Folkets hus och Folkets Park skämdes ledande folkbildare och kulturpersoner inom arbetarrörelsen. Dessa institutioner representerade den låga kultur som man ansåg att arbetarrörelsen borde höja sig över. Följden av denna inställning skulle bli en växande klyfta på kulturens område.
När sociologen Harald Swedner på 1960-talet visade på den kulturella segregation vållade det en betydande debatt inom arbetarrörelsen. 1974 års kulturpolitik kan ses som en produkt av den diskussionen.
När ständigt nya undersökningar nu visar att segregationen består tycks få bekymra sig. Om man överhuvudtaget reagerar är lösningen den gamla vanliga, förbättrad distribution, men det finns ingen anledning att tro att det som misslyckats under de senaste 50 åren helt plötsligt skulle börja fungera.
Kan det rent av vara så att lösningen inte bara handlar om att förbättra distributionen? Kanske vi rent av skulle börja tala om kulturens innehåll. För det är ju så att även den arbetarklass som inte deltar särskilt aktivt i det offentligt stödda kulturlivet också består av kulturvarelser som ägnar avsevärd tid varje dag åt olika kulturaktiviteter. De läser böcker, tidningar och tidskrifter, lyssnar på radio och ser på TV, men kanske inte samma böcker och program som den kulturella medelklassen.
Vi måste helt enkelt visa respekt för de skillnader som beror på att människor är olika, lever olika liv och har olika kulturintressen. Flera undersökningar visar också att det egna kulturskapandet – att spela, sjunga, dansa, skriva dikter, fotografera och måla – är vanligare bland dem med låg än med hög utbildning.
Den största delen av detta kulturliv sker utan allt offentligt stöd och i regel också utanför den organiserade amatörkulturen.
Och vad ska vi säga till de ungdomar som uppenbarligen trivs i den kommersiella världen, som fildelar och skapar och kommunicerar bilder och musik via nätet? Är de vilseledda? Ryms rollspelen, datorspelen och You Tube-kulturen i den kulturpolitik som är arbetarrörelsens?
Gruset i kulturpolitikens maskineri har alltid varit det folk som inte förstått sitt eget bästa utan skamlöst ägnat sig åt att konsumera populärkultur. Detta i grunden smakfostrande perspektiv lever också kvar i det sätt på vilket kvalitetsbegreppet ofta används i kulturpolitiska sammanhang.
Självklart är det inte fel att tala om kvalitet, vad vi tycker är bra eller dåligt, vad som berör och vad som är likgiltigt, när vi lyssnar på musik, ser film eller läser böcker. Tvärtom är det en diskussion som ständigt måste föras i ett levande kulturliv. Men denna nödvändiga konstpolitiska diskussion måste skiljas från den exkluderande användning som kvalitetsbegreppet fått i kulturpolitiska sammanhang.
Nära förbundet med detta exkluderande kvalitetsbegrepp finns hela den kulturidealistiska tradition, till stor del övertagen av modernismen, som älskar att tala om konst och kultur som egenvärden och om konstnären som ett geni som till oss andra ska förmedla eviga sanningar och värden.
Men om kulturen har något värde så beror det på oss. Utan någon som värderar finns inga värden. Om vi vill att samhället ska satsa på kulturen så beror det på att kulturen är något som vi njuter av, som är roligt och spännande, som ger oss insikter och får oss att tänka.
All kultur är i denna mening ett medel och all kulturpolitik instrumentell.
Men det innebär inte att vi måste godta eller likställa alla de skäl som framförs för att samhället ska stödja kulturverksamheter. Självklart ska arbetarrörelsen ta avstånd från den ekonomiska instrumentalisering som vill reducera kulturen till hälsokost eller ett medel för ekonomisk tillväxt och göra kulturarbetarna till entreprenörer.
Kulturpolitiken finns ju för att marknaden inte på egen hand sköter kulturfrågorna.