Sverige saknar den amerikanska traditionen att ge..
Varför älskar ingen kulturen? frågar Ola Larsmo i artikel (DN 5/5). Den frågan har jag ofta ställt mig.
Medan jag hade en civilingenjörs examen var jag en nyttig samhällsmedborgare. När jag tog min examen vid Kungliga Konsthögskolan fick jag veta av en anhörig, verksam inom läkarkåren, att jag nu var en parasit. Enligt honom parasiterar jag på samhället. Han är inte ensam om att ha den uppfattningen.
För att få tid att utveckla och förfina skapandet samt att delge det till andra människor behövs resurser. Genom historien är det oftast där det funnits pengar som de mest fantastiska verken skapats: byggnader, litteratur, skulptur, musik osv. Sverige är en ung kultur ur detta perspektiv, vi kan inte jämföra oss med södra Europa, och Europa är ungt i förhållande till Kina och Japan.
Svensk kulturpolitik är socialdemokratisk. Det har varit en viktig grundpelare för socialdemokratin att koppla det fria skapandet till staten. När samhället mer och mer lämnar den socialistiska idén om kollektivet har kulturen kommit i kläm. Och vare sig socialdemokraterna eller de borgerliga har formulerat om kulturpolitiken.
Sedan sju år tillbaka har jag min huvudsakliga konstnärliga verksamhet i New York. Ur europeiskt perspektiv är USA genomkommersialiserat, ändå skapas betydande kulturella värden inom den fria konsten. Inom bildkonsten började en egen identitet först formas efter andra världskriget. Och som en följd av en medveten statlig politik.
Satsningen på kultur fortsätter i USA. Men den är omformad från direkta bidrag till skattefrihet. Det finns en aspekt av det amerikanska samhället som sällan når fram till Sverige: traditionen att ge. Européer betalar skatt, amerikaner ger bort pengar. Pengar man ger bort till välgörenhet, utbildning, kultur m m betalar man inte skatt på.
Det finns en mängd organisationer som stöder det fria skapandet på alla tänkbara sätt med långsiktiga mål och arbetsmetoder. Själv har jag kontakt och relation med ett flertal. En motsvarande infrastruktur finns inte i Sverige. Det är en infrastruktur som inte ligger i linje med den traditionella socialdemokratin men som väl borde vara attraktiv för alliansen. Det tycks dock som alliansen vill skrota den socialdemokratiska kulturpolitiken men inte skapa något nytt.
Ur mitt perspektiv som etablerad konstnär finns i det amerikanska systemet många parallella centrum med resurser. Ingen är beroende av några få makthavare utan olika typer av intressen tillgodogörs samtidigt.
Inom finkulturen i Sverige är det fult att tala pengar som Linda Nordfors tar upp in sitt debattinlägg (21/5). I New York talar man pengar och för mig är det en befrielse. Ingen insinuerar att jag som konstnär ska arbeta gratis och leva på luft, alla vet att även fritt skapande individer behöver betala räkningarna.
Kulturindustrin här är så ekonomiskt betydande att man inta har råd att förlora sina konstnärer. För att garantera oss en plats i staden går man in och subventionerar nybyggen för boende och lokaler. Det är inte första gången i stadens historia som man har vidtagit särskilda åtgärder för att värna om konstnärerna.
Det är underbart att inte betraktas som en parasit. Jag hoppas bara att samma känsla ska infinna sig i Sverige.