Kulturen måste våga flyga

Medan den kommersiella sektorn demoniseras, så andas kulturvärlden bara med en lunga och klagar på att luften är dåligt syresatt. Frågan är vem som vunnit på att skapa kulturens beroendeställning till statlig gunst och vad det innebär för kulturen i dag om rådande värderingar får fortsätta att styra.

Under rubriken "Varför älskar ingen kulturen?" i DN Kultur presenterar Ola Larsmo ett Kultur-Sverige som är beroende av politikers välvilja. Han klagar på att detta fungerar dåligt samtidigt som han målar upp den kommersiella sektorn som en styggelse vi kulturutövare bör ta avstånd ifrån. Är det inte dags att se att varken Staten eller Kapitalet är genomgående ont eller gott? Kan vi inte skaffa oss kunskap och förståelse för att hantera dem båda och vinna ökad frihet och vitalitet?

Kulturen behöver inte stanna på det krympande isflak som Larsmo beskriver, vi behöver inte sitta och vänta på att det ska anslås "mer pengar till kultur". Men för att ta oss därifrån behöver vi också göra oss fria från den konstsyn som präglat svensk kulturpolitik i över trettio år. Samma konstsyn som Larsmo tycker är skarpsinnig.

Som konstnär som gärna arbetar med kommersiella förtecken får jag ofta frågan: "Men gör du vad du egentligen vill?" Den frågan bygger på en föreställning att vissa pengar lättare suddar ut personlig vilja och integritet än andra. Frågan förutsätter att det är skillnad på mig och på de konstnärer som får sin huvudsakliga försörjning från bidrag och stöd av olika slag. De följer sitt konstnärliga kall, jag ligger i riskzonen att förblindas av mammon. Är det någon som på fullt allvar tror att konstnärer av en slump känner inspiration att arbeta med barnteater samtidigt som det anslås en ansenlig summa pengar för att stödja barnkultur? Och är det någon som dömer ut det som skapas på grund av detta sammanhang, eller bedömer man de enskilda verken utifrån sin egen kvalitet?

I en bisats konstaterar Larsmo att kulturen även försvinner ur den privata sektorn och hänvisar löst till färre frilansjobb på tidningar och gästspel på skolor. Mitt intryck är det absolut motsatta, men då behöver man se sig om med nya ögon. Tänk på kulturutövaren som katalysator och inspiratör i företagens förändringsarbete, i deras kommunikation och i satsningar på medarbetarens kreativitet. Och tänk vad som skulle kunna hända om man ägnade dessa uttryck samma intresse och kritik som statligt subventionerade verksamheter?

Ola Larsmo citerar 1974 års kulturproposition och berättar syrligt att det stack i ögonen på en del borgerliga politiker att det stod "motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturlivet". Det som sticker i ögonen på mig är att staten tillsammans med vissa maktstrukturer inom kulturvärlden länge motverkat alla verkningar som kommersialismen skulle kunna ha inom kulturlivet, positiva som negativa.

Denna demonisering av kommersiella krafter får mig att tänka på en gammal man som bodde i byn i Hälsingland där jag växte upp. Vi såg honom varje dag där han gick runt och krattade på sina föräldrars gårdsplan eller staplade ved. Jag fick berättat för mig att han hade någon form av förståndshandikapp. Hans föräldrar hade varit så rädda att någon skulle lura av honom pengar att de aldrig lät honom lära sig räkna eller skriva. Ska vi behandla kulturen på samma sätt?

Orden "syfte" eller "instrument" använder Larsmo som glåpord. Konst och kultur har "ett värde i sig" och det tycker han inte att dagens politiker tar på allvar. Det luriga är att Larsmo ställer "syfte" i ett underförstått motsatsförhållande till "egenvärde". Detta är ett konstruerat motsatsförhållande som ytterligare begränsar konstnärers möjlighet att finna medel till sitt skapande.

Man behöver inte vara beläst i konsthistoria för att veta att mycket på våra konstmuseer en gång skapades i ett uttalat syfte, ofta för att bygga kyrkans eller kungahusets varumärke. Och ofta mot betalning! Det hindrar oss inte att i dag inspireras av dessa verk, med en grundläggande tillit till att konstnären skapade något av värde i mellanrummet mellan den frihet de hade och de begränsningar de stod inför.

I vems intresse ligger det att konstnärerna endast kan ta emot pengar - och genomföra projekt - enligt riktlinjer som i grunden dragits upp med politiska förtecken? Vem vinner på att konst- och kulturvärlden vet att de tar en stor trovärdighetsrisk om de beger sig utanför den karta som bidragen målat upp? Och vad händer med skapandet av framtidens kulturarv om denna syn får fortsätta att diktera villkoren?

Jag älskar kulturen, jag tror på dess kraft att överleva både kommersiella sammanhang och politiska skiften. Kulturen borde ges bästa möjliga förutsättningar att agera med största möjliga oberoende. Det är dags att riva upp gamla föreställningar som begränsar kulturens förmåga att på allvar finna nya sätt att existera. Kanske är det lika bra att isflaket krymper - det är ändå dags att vi lär oss räkna och skriva.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut