Rekordmånga människor närvarade vid presentationen kulturutredningen för tre månader sedan. Nu har remisstiden precis gått ut och Lena Adelsohn Liljeroth (M) tar emot pressen enligt löpande-band-modellen. Att Kulturutredningen skulle väcka ”en så otroligt intensiv debatt” förvånade kulturministern.
- Vi anade väl att frågorna skulle väcka intresse, men att engagemanget skulle bli stort och långt utanför kultursektorn hade vi inte vågat tro. Och det är alldeles utmärkt med en livlig diskussion, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.
Mycket av diskussionen har varit av negativ karaktär och skjutit in sig på utredningens centrala delar. Målformuleringarna har kallats alltför luddiga, att decentralisera makten till bland andra kommunerna enligt den så kallade ”portföljmodellen” anses vara riskabelt och att slå samman nitton förvaltningsmyndigheter till tre ”sfärer” förknippas med oro över försämrad ekonomi.
- Vi kan konstatera att debatten i storstadspressen skiljer sig från den i andra delar av landet. Jag noterar också att kritiken främst verkar handla om målen och ”sfär-modellen”. Samtidigt har exempelvis portföljmodellen fått ganska positiva reaktioner, säger Lena Adelsohn Liljeroth.
Litar du på att ”kulturell kompetens” alltid finns på alla håll i landsorten?
- På många håll finns det och på flera håll där man har fått ansvaret över kulturen har kunskaperna ökat. Skåne och Västra Götaland är tydliga exempel på det.
Lena Adelsohn Liljeroth oroar sig inte för att kommuner med trängd ekonomi pragmatiskt skulle vidga kulturdefinitionen och använda sin kulturbudget till mer näringspolitiskt inriktade verksamheter.
- Det kanske är ännu viktigare då. Att man ser, det som vi ofta talar om i EU-sammanhang, att kulturen som inte är av den traditionella slaget, som inte är den kreativa sektorn, växer och att de här områdena blir allt mer kopplade till varandra. Det är viktigt att den insikten finns regionalt, så att spara på kulturen i kommuner och landsting vore att göra sig en riktig otjänst.
Hon vill själv inte vare sig berömma eller kritisera betänkandet. Men hon instämmer i utredarnas egna kritik – att man hade behövt mer tid att analysera kulturskaparnas situation – som också upprepats från flera tunga remissinstanser. Inte minst från så kallade Skuggutredningen.
- Eftersom utredningen själv tycker det kan det väl ligga något i det, säger Adelsohn Liljeroth med en axelryckning och tillägger att hon inte heller tycker att måldiskussionen varit konstig.
- Somliga anser att man skulle ha börjat med att formulera målen. Fast å andra sidan kan man behöva få den här breda diskussionen som man har haft när man rest kors och tvärs över landet, innan målen formuleras. Jag förstår varför man började i den änden.
Förstår du också varför målen blev så vagt formulerade?
- Man har ju kopplat målen med de förslag man lagt – portföljmodellen, aspektpolitiken och så vidare. Det är framför allt kvalitetsbegreppet som lyfts fram i kritiken, att ordet ”kvalitet” inte längre är med som kulturpolitiskt mål.
Att kulturpolitiken ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar” är också borta.
- Jo, men det har ju varit väldigt lite diskussion om trots allt. Någon har lyft det, men inte särskilt många.
Tunga remissinstanser saknar konsekvensbedömningar i utredningen. Gör du det?
- Att det skulle ha varit fler konsekvensbedömningar…? Ja, det kan jag också tänka mig. Det gäller framför allt det som handlar om sfärerna.
Många debattörer och instanser har önskat göra om utredningen. Kan du tänka dig det?
- Nej! Alltså, vi skulle aldrig begrava den här och tillsätta en ny. Jag är osäker på om det skulle resultera i något nytt. I och med de många och ganska tjocka remissvar vi fått så har vi fått en god bild av dagens svenska kulturliv.
Enligt utredarna är betänkandet en paketlösning. Vad säger du om det, kan man plocka russinen ur kakan?
- Ja, det tror jag. Jag har själv ställt mig tveksam till gigantiska omflyttningar på myndighetsnivå, även om jag delar utredningens analys att det inte är alldeles säkert att ett splittrat kulturområde är kulturen till gagn, säger Lena Adelsohn Liljeroth som också ifrågasätter sammanslagningars kostnadseffektivitet.
Bara det faktum att sammanslagningar har diskuterats eller föreslagits har dock varit positivt, menar hon. Enligt hennes uppgifter har flera institutioner inom respektive sfär redan träffats spontant.
- ”Hörru, eftersom de har föreslagit att vi ska slås ihop är det kanske bra om vi ses”, ungefär. Det är en intressant sak i sig vad en utredning kan ge. Och märkligt att man inte redan har den här kontakten över gränserna. Kanske räcker det med förslaget för att få effekten av ett ökat samarbete. Hur som helst har jag varken någon tro på eller ambition till att slå ihop myndigheter till årsskiftet. Kanske på längre sikt.
Med den splittrade, men hårda kritiken från mycket engagerade parter har Lena Adelsohn Liljeroth en sommar av svår diplomatisk balansgång inför höstens planerade proposition. Att hon helt skulle gå på någon linje, ens sin personliga, utesluter hon.