Kulturutredningen drar fel slutsats

Hur stötande är det att Bonniers och Norstedts, Sveriges två största litterära förlag, är de största mottagarna av litteraturstöd? Ganska stötande, tycker kulturutredningen, och hoppas på brett folkligt stöd.

Nej, inte alls så stötande har de seriösa förlagen, små, mellan och stora, svarat varje gång frågan väckts. Inte ens inom själva utredningen har man från små förlag fått gehör för denna snabbt tänkta och lätt försålda idé. Det är meningen att vi ska tänka på Robin Hood. Men varför tror då inte ens de små på Robin?

Av det enkla skälet att litteraturstödet fungerar. Det syftar till att säkerställa en så mångsidig utgivning som möjligt. Vi tror ingen vågar hävda att den svenska utgivningsbredden inte skulle stå pall för en europeisk jämförelse.

Hur funkar stödet? Jo, en liten grupp professionella läsare, läser alla böcker som förlagen ansöker om stöd för. De böcker de anser vara bra får stöd. Fyra av tio böcker får ja, resten nej. Vi har lång erfarenhet av deras sätt att värdera litteratur och kan försäkra allmänheten och kulturutredningen, och kungen själv om det skulle behövas, att vi hade klagat högljutt om denna grupp inte förmått hantera ett så viktigt begrepp som litterär kvalitet.

Det kan vara på sin plats att påpeka att litteraturstödet omfattar endast 30 procent av litteraturbudgeten, eller 0,6 procent av hela den statliga kulturbudgeten. Mycket väsen för ingenting, skulle en variant av remissvaren kunna låta. Väldigt väl använda pengar, säger vi.

Men ändå, menar utredningen, Bonniers och Norstedts är ju så rika att de borde fixa detta själva. I den faktiska verkligheten är det knepigare.

De ekonomiska förutsättningarna för den enskilda boken är inte nödvändigtvis bättre på det stora förlaget än på det lilla. De stora har blivit stora därför att de under lång tid investerat i litterär kompetens, och det kostar pengar. Det har också givit pengar men just nu ser vi en utveckling där utrymmet ökar för de snabbsäljande bästsäljarna, och minskar för kvalitetslitteraturen. Särskilt tufft är det för de översatta titlarna.

När den nya vd:n för Akademibokhandeln säger att ”vi kan inte samla på författare som even­tuellt kan få något Nobelpris i framtiden” (Kulturnytt 11/12 -08), då är det inget tomt hot. Att göra de enskilda utgivningsprojekten på de stora förlagen ännu mer riskabla kommer att öka denna problematiska utveckling.

Det är naturligtvis en utredares våta dröm att de små får se det omfördelade stödet strömma in. Ett felslut av framför allt två viktiga skäl:

1. Om en så central del av den svenska litterära offentligheten som till exempel den översatta kvalitetslitteraturen blir en angelägenhet för små, visserligen ambitiösa, men ekonomiskt sett svaga aktörer, så kommer dess ställning på marknaden att försvagas i motsvarande grad. Därför att det som de stora förlagen inte bryr sig om, det tenderar de stora bokhandlarna, bokklubbarna och till slut också bokläsarna att inte bry sig om.

2.Stödet kommer hela den kulturella näringscykeln till del. Pengar till författaren, till översättaren, till redaktören. Det här är inte pengar som hamnar i vare sig de rika eller fattiga förlagens fickor, om de arbetar professionellt och med rimliga villkor.

Sveriges författare har redan på ett berömvärt sätt klargjort varför en annan väl fungerande institution, Författarfonden, inte bör få förändrad status. Precis som i fallet med litteraturstödet har de många kritiska attackerna mot denna institution bara haft den goda effekten att kvalitetskriterierna har följts i än högre grad.

Slutsatsen att det är lättare att läsa bokslut än att avgöra vad som är kvalitet är inget bra skäl att förändra litteraturstödet.

PELLE ANDERSSON, Ordfront, JONAS AXELSSON, Albert Bonniers förlag, EVA GEDIN, Norstedts, RICHARD HEROLD, Atlas, ÅSA SELLING, Wahlström & Widstrand, OLA WALLIN, Ersatz, SVANTE WEYLER, Weyler förlag.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut