Ett år före Sovjetunionens sammanbrott gav Cambridge University Press ut Joseph Tainters viktiga bok The Collapse of Complex Societies (1988). Det var varken första eller sista gången som en antropolog tagit sig an uppgiften att förstå varför civilisationer har en tendens att gå under. Men Tainter erbjöd för tjugo år sedan ett perspektiv på samhälleliga sammanbrott som förtjänar att läsas just i dessa dagar.
Det romerska rikets slutliga sammanbrott på 400-talet har genom seklerna kastat en skugga över europeisk historieskrivning. Under Medeltiden upplevdes tidens gång bland ruinerna efter Roms glansdagar som en kulturell utförsbacke. Först under Renässansen uppstod den framstegsberättelse som idag präglar vår historiesyn. Men minnet av det romerska rikets fall har hängt kvar som en varning och ett orosmoln. Orsakerna till sammanbrottet har diskuterats i en strid ström av böcker från flera vetenskaper. Intresset har ibland varit underförstått, ibland uttryckligt: om Rom kunde bryta samman, så kan även moderna samhällen göra det. Historien kan upprepa sig.
Tanken på ett nytt sammanbrott har fyllt oss med skräck. Vi har föreställt oss de mörka tidsåldrarna efter civilisationers fall som eländiga och råa, präglade av våld, sjukdom och kulturell utarmning. Vi har enögt fokuserat på den egna världsdelens mörker och glömt att andra kulturer exempelvis den muslimska världen har blomstrat under tiden. Och vi har famlat efter förklaringar till vår nedgång. Var det resursbrist som knäckte det gamla Rom? Eller invasioner, militärkostnader, inre klassmotsättningar, inkompetenta beslutsfattare, miljöproblem?
Tainters svar är klargörande och ibland överraskande. Han jämför Roms fall med flera andra liknande sammanbrott i världshistorien från Kina, Indien, Mesopotamien, Egypten, Grekland, Mexiko och Peru och drar en enkel men lärorik slutsats: Civilisationer bryter samman när de blir för komplexa. Till en början ger det stor utdelning att investera i mera administration, teknik och expansion för att lösa problem av olika slag vare sig det exempelvis handlar om militära, politiska, ideologiska eller ekologiska utmaningar men så småningom börjar kostnaderna överstiga utdelningen. Tainter använder ett ekonomiskt språkbruk när han slår fast att investeringarna i ökad komplexitet till slut drabbas av sjunkande marginalvinster. Med ett enkelt kurvdiagram visar han hur fördelarna med ökad komplexitet kan förväntas plana ut och slutligen sjunka. Större är inte alltid bättre. Detta gäller enligt Tainter i högsta grad hans hemland USA.
Men mera överraskande är Tainters nästa slutsats. Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.
I själva verket, menar Tainter, är det sena 1900-talets många visioner om sådana alternativa samhällsformer i sig ett uttryck för att vår moderna civilisation har nått den del av kurvan där komplexiteten börjat kosta mer än den smakar. Är det detta allt vårt prat om "hållbar utveckling" ytterst handlar om? I så fall kanske historien kan ge draghjälp åt sådana visioner. Ekonomiska kriser har ju faktiskt tidigare visat sig kunna få oss att hushålla med resurserna. Utan tvivel skulle europeisk debatt och politik få en annan inriktning om det som stod på spel handlade om någonting så bortglömt som våra basbehov.
Tainter destillerar fram den analytiska kärnan i en omfångsrik litteratur om detta hittills så makabra tema. Samtidigt visar han att våra närgångna obduktioner av döda samhällen inte behöver vara fullt så deprimerande läsning. Han förutser invändningen att det medeltida Europas krig och epidemier knappast höjde livskvaliteten, men svarar att samhälleliga sammanbrott i allmänhet inte har medfört påtagligt förhöjd dödlighet eller ohälsa för folkflertalet. Kanske var digerdöden en världshistoriskt sett ovanlig händelse och något som inte bör förknippas med frånvaron av en politisk infrastruktur. När de tätbefolkade mayarikena på Yucatánhalvön plötsligt bröt samman på 900-talet verkar exempelvis människor i stor utsträckning ha flyttat på sig. I alla händelser är det i detta fall svårt att finna belägg för massdöd.
Även om pessimistiska betraktare alltid har kantat industricivilisationens väg verkar intresset för dess sammanbrott ha vuxit under de senaste decennierna. Mängden böcker med ordet "collapse" i titeln fick ett uppsving under oljekrisernas 1970-tal och ökar nu explosionsartat i takt med att vi närmar oss den s.k. oljetoppen. I Patrick Culberts klassiska antologi om mayarikenas sammanbrott (The Classic Maya Collapse, 1973) diskuterar arkeologer om de övergivna städerna i Yucatáns djungler vittnar om en ekologisk kris eller störningar i mayarikenas utrikeshandel.
Ornitologen Jared Diamonds bästsäljare Collapse (2005) vann nyligen många läsare mera genom sin samtidsrelevanta titel och underhållande stil än genom några egentliga insikter i samhälls- eller kulturteori. Boken behandlar ett mycket brett spektrum av ojämförbara och godtyckligt avgränsade "samhällen" från förhistoriska Söderhavsöar med några hundra invånare till moderna nationer som Kina, Australien och Rwanda som om de vore företag utrustade med dåliga beslutsfattare. Hans politiska och kulturteoretiska naivitet verkar härröra från hans erfarenheter som konsult åt några multinationella industriföretag, inklusive två oljebolag. Men avsaknaden av ett kulturteoretiskt perspektiv är något han delar med flertalet av sammanbrottsteoretikerna, inklusive Tainter.
Det går naturligtvis att formulera sammanbrottets allmänna problematik som en fråga om alltför långt driven komplexitet. Tainter har onekligen rätt i den iakttagelsen. Men utöver den matematiska abstraktionen behöver vi förstå de oerhört specifika kulturella egenheter som driver samhällen mot sin egen undergång. Vi måste reflektera över hur säregna och oförutsägbara föreställningar om världens beskaffenhet kan få investeringar i specifika materiella infrastrukturer att framstå som teknologier som är oumbärliga för människors överlevnad. Påsköns stenstatyer och mayarikenas tempelpyramider låter sig kanske i efterhand reduceras till punkter på en matematisk kurva, men om vi skall kunna hoppas manövrera förbi de annalkande kriserna med hälsan i behåll måste vi våga skärskåda vår egen kulturella egenart. Vi måste avslöja och befria oss från våra kollektivt mest omhuldade teknologiska fetischer och tvångsföreställningar. Därför är och förblir civilisationernas sammanbrott en existentiellt djupt laddad problematik. Tainter föreslår att vår tendens att förneka sammanbrottets möjlighet kan vara besläktad med vår tendens att förneka vår egen dödlighet. Vårt samhälle är en större version av vårt eget jag. Men med all vår samlade kunskap om tidigare sammanbrott borde vi nu vara bättre rustade än någonsin att möta det nästa.
En annan viktig omständighet skiljer vår nuvarande situation från alla tidigare civilisationers, säger Tainter. Nästa sammanbrott blir globalt i omfång. Så sammanvävd är världen idag. Ingen nation kan gå oskadd genom krisen för att sedan breda ut sig på de andras bekostnad. Paradoxalt nog borde även detta vara en källa till hopp snarare än förtvivlan. Om vi nu anar en kris av globala proportioner ett stycke längre fram längs vägen, kan den faktiskt vara vår stora möjlighet.