Det går ett spöke genom valrörelsen. Sifos nya undersökning ger Sverigedemokraterna plats i riksdagen. Frågan är hur hotfullt det är. I en uppmärksammad artikel i DN Kultur häromveckan (3/6) skrev Carsten Jensen att det kan vara dags att släppa upp SD i solljuset, där trollen vanligen spricker.

En ny bok om partiets väljare tycks stödja hans resonemang. I boken ”Fult folk. Samtal med Sverigedemokraternas väljare” (Karneval) går journalisterna Linnea Nilsson och Emil Schön spöket inpå livet, och åtminstone på gräsrotsnivå ter det sig inte alls särskilt skrämmande.

De hör bara inte till. De är rätt unga, har bristfällig utbildning och har lågavlönade jobb inom privat industri. Eller är arbetslösa. Har ingen plats i medelklassens triumftåg och misstror etablissemanget, särskilt politiker, som ju alla i stort sett är överens – kanske just för att de aldrig talar om de besviknas bistra realiteter.

De är det ”fula folket”, och de vet om det. Det är en del av identiteten. I offentligheten möts det de försöker säga oftast av burop och därför är de till att börja med skygga i intervjuerna. Men efter hand framstår de flesta som lågmält resonabla. Egentligen mest sorgsna över att tiden är ur led och ingen verkar bry sig. Utom SD.

Rasister? Någon kanske, men de flesta inte alls. Mattias gillar Obama, men inte invandrargäng. Annie ogillar själv rasister, men är arg för att Sverige inte tar ansvar för sina invandrare. Christina uppskattar mångkulturella möten men stöts av islam.

Invandrarfrågan är viktig, men kanske mest för att den är konkret. Tydligare än något annat pekar den ut det där avståndet mellan dem själva, verklighetens folk, och den politiska eliten.

En sådan marginalisering kan bli starkt identitetsskapande, det visar undersökningar från Danmark och Norge där populistiska partier med invandrarfrågor på agendan haft större framgångar, främst just bland väljare med lågt ekonomiskt och kulturellt kapital.

Och ju mer man moraliserar och visar avsky för åsikterna, des­to bättre för dem. Fremskrittspartiet älskar att bli sett över axeln, påpekar den norske författaren Magnus E Marsdal i ”Fult folk”. Han har själv skrivit en bok om Carl I Hagens parti, och det bästa politiska vapnet, menar han, är inte högdragenhet, utan att tvärtom ta även de här väljarnas oro på allvar. Lära sig populisternas program och omsorgsfullt bemöta dem punkt för punkt.

I det ljuset kanske till och med Jimmie Åkessons tvålfagra leende brister.