Mimi ser lite främmande ut. Inte helt svensk. Men hon är söt, snäll och undergiven och de fick henne billigt. Nu ska hon hjälpa till med de mer tidskrävande hushållssysslorna därhemma. Hon får ett nytt namn och svarar lydigt:
– Jag heter Anita.
Hon är en hubot, en hjälpande, människolik tjänsterobot som så många i den nya serien ”Äkta människor” i SVT har skaffat sig. Som hushållsrobot ska hon läsa läxor med barnen, städa och laga mat. Det finns hubotar för annat också: fabriksarbete, vård och sex.
Men så människoliknande ting, förstår man genast, kan också lätt bli oroande. Bara en tunn hinna, nästan ingenting, skiljer dem från sina ägare. Vad händer om de vill ha frihet – eller om vi börjar tycka om dem?
Lars Lundströms tv-serie lånar friskt ur en lång science ficton-tradition som handlar både om gränsen mellan människa och maskin och om rädslan för det nästan mänskliga. Men också om människovärde.
Redan i första avsnittet drabbas jag av ett besynnerligt dubbelseende, mest för att jag ungefär samtidigt börjat läsa en ny bok om nordisk träldom, ”Vikingarnas slavar” (Atlantis) av forskaren Stefan Brink. Forntiden, ser jag, var ju formligen nerlusad av hubotar.
Man uppskattar att de kan ha utgjort någon tiondel av Nordens dåtida befolkning, kanske mer. Varje större hushåll med självaktning förfogade över minst ett par, tre stycken, och precis som i tv-serien fanns hubotar för olika ändamål, enkel hushållstjänst eller mer avancerade sysslor.
Handeln med dem var omfattande, även om de inte tillverkades i fabriker utan erövrades i krig för försäljning till behövande rika. Som främlingar var de ändå per definition bara halvt mänskliga, något man gärna markerade ytterligare genom att ge dem fula och nedsättande namn eller skära av dem örat eller näsan. På 900-talet uppskattades en träls värde i England till två tredjedelar av en hingsts.
Ändå kunde den tidens hubotar bli lika besvärliga som i ”Äkta människor”. Var de många på ett ställe riskerade man uppror, som Spartacus i Rom, medan enstaka exemplar gärna rymde.
Att bruket av hubotar i vår del av världen efter hand upphörde berodde nog ändå mest på minskande tillgång: färre rövartåg bland främmande folk. Som alltid kom andra och tredje generationens främlingar att anta alltmer mänskliga drag, och att ha arbetskollegan eller ungarnas kompis som hubotar kändes nog inte helt bekvämt. Därför kom de i stället att tas upp i familjen som Anita eller friges och bli pigor och drängar eller småbönder på ofri jord (och, i tidernas fullbordan: löneslavar).
Möjligen finns en sensmoral här. Hubotar är lättanvända så länge de inte liknar sina herrar för mycket, eller kommer dem för nära. Så snart spegelneuronerna börjar identifiera ”dem” som ”oss” börjar underordningen att sticka i ögonen.
Klart man vill ha en hubot eller två, särskilt om man får dra av dem på skatten. Men helst ska de vara rejält annorlunda, och i längden räcker knappast ens Anitas asiatiska drag. Framtidens Rut bör nog se ut mer som robotarnas robot, R2-D2 i ”Stjärnornas krig”.