Smekmånaden är över. Den första svarta presidenten i USA, Barack Obama, nyss hälsad med jubel och förväntningar, har fått det allt motigare på hemmaplan.
Även härdade observatörer börjar nu undra över den nya, hätska tonen i attackerna mot honom. Den 12 september marscherade tiotusentals demonstranter genom Washington i protest mot främst planerna på en ny sjukförsäkring. På plakat avbildades Obama som den onde Heath Ledger-Jokern i senaste Batmanfilmen. Andra kallade honom förrädare eller förkunnade att ”Obammunism is Communism”.
De vi ser, noterar journalisten Elisabeth Drew i New York Review of Books (16/09), är ett delvis nytt inslag i amerikansk politisk debatt. Tidigare har oppositionella oftast visat en viss, återhållsam respekt för sittande president. Nu tycks målet snarast vara att förstöra hans möjligheter att agera över huvud taget.
I en annan artikel i samma nummer diskuterar Michael Tomasky de faktorer som drivit fram oförsonligheten. Högertokar har alltid funnits på det republikanska partiets ytterkanter, att de nu hörs och syns mer än någonsin har främst tre skäl, tror han.
Det första är att en rik företagslobby som motsätter sig sjukvårdsreformen närmast dränker högljudda men nyss marginaliserade grupper i pengar. De kan se ut som gräsrotsrörelser men finansieras utifrån, delvis i hemlighet; Tomasky kallar dem ”konstgräsrörelser”.
Det andra är den allt djupare splittringen i medierna. Många väljare på högerkanten får i dag hela sin världsbild från det hårdvinklade Fox News Channel, som på fullt allvar och i högt tonläge kan framställa regeringen som antiamerikanskt socialistisk. Ett tredje skäl är att mer sansade republikanska röster abdikerat efter Bush-eran. I kongressen sluter kvarvarande republikaner entusiastiskt upp bakom varje förslag som kan tänkas sänka presidenten; konstgräsrörelsen behöver därför inte öda energi på att övertala sina egna (så som motsvarande vänsterrörelser alltid haft ett hårt jobb att få med sig demokraterna).
Kanske lyckas majoriteten ändå rösta igenom en halvt urvattnad sjukförsäkringsreform, men Tomasky befarar att den ändå går på grund längre fram: motståndarnas nästa steg är att bedriva en lika envetet defensiv kamp för att stoppa reformen i varje delstat för sig.
Hur länge förblir USA ”one nation under God”?