Det finns kulturpolitik. Och så finns det politik. Alltför sällan mötas de två.

2009 satte regeringen Reinfeldt punkt för Accessprogrammet som inletts under den socialdemokratiska tiden, ett rätt lyckat försök att slå två kulturpolitiska flugor i en smäll.

I arkiv- och museivärlden ligger tonvis och hyllmil av historiska skatter och dokument som långsamt vittrar bort utom räckhåll för de medborgare som i sista hand äger dem. Nu skulle annars arbetslösa akademiker inom kulturfältet få jobba med att ordna, bevara och tillgängliggöra de undangömda resurserna.

Det handlade om korta anställningar, men påfallande många omvandlades efter hand till fasta jobb och mycket hann göras.

När regeringen nu lanserar sin största satsning på kulturområdet sedan den tillträdde har det mycket litet med kulturpolitik att göra. Ur garderoben för gamla skrotade S-projekt har man plockat fram ungefär halva det gamla Accessprogrammet och givit det ännu fler miljoner – men nu som en rent arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Hårda tider och nya val stundar, och politikerna har letat efter alla tänkbara hål där de kan kasta in annars svårplacerad, outbildad arbetskraft på statliga bidrag. Kapa arbetslöshetssiffrorna med jobb som inte konkurrerar på marknaden.

Och det är ju sant: konkurrensen i arkivens källarförråd är minimal. Självklart – eftersom staten själv inte anser det värt att betala kvalificerad personal för att göra jobbet.

När Fredrik Reinfeldt tillträdde lovade han att satsa på de aktiva kulturarbetarna. Innan Access fasades ut var det här ett av de få områden där han hållit sitt löfte.

Nu kan akademikerna känna sig lurade igen, och arkivinstitutionerna tar gissningsvis emot nyheten med blandade känslor. Någon ska göra ett viktigt jobb åt dem – men det är beredskapsarbetare utan förhandskunskaper.

Den eftersatta kulturarvsvärlden är värd ett bättre öde än att användas som reservutgång när arbetslöshetsstatistiken behöver hyfsas.

Vad tycker du om regeringens förslag? Diskutera här.