Att den rådande ekonomiska krisen utgör en fara för EU vet alla. Det krävs en visionär filosof som Jürgen Habermas för att också se den som en möjlighet. I en essä som i dagarna ges ut på flera språk, ”Om Europas författning” (Ersatz, övers Jim Jakobsson) försöker han sätta in dagens europeiska drama i ett vidare perspektiv.

Man glömmer ofta att EU i några viktiga avseenden faktiskt lyckats skapa historiskt sett helt nya strukturer, menar Habermas. Medlemsstaterna har frivilligt givit upp delar av sin suveränitet utan att för den skull ge upp sin ställning som rättsgarant för medborgarna eller sitt våldsmonopol. EU behöver inte bli en federation, eftersom en unik balans har upprättats mellan stat och överstatlighet som gör att varje väljare så att säga möter sig själv i två lika suveräna roller, nämligen som medborgare dels i det egna landet, dels i unionen.

Nu har fega politiker sedan länge undvikit att ta strid för det gemensamma ansvaret, vilket har skapat ett slags moraliskt underskott i medborgarnas unionshalva. Bryssel är alltid någon annan, och när eurosamarbetet nu knakar kan euroskeptiker och nationalister därför vädra morgonluft.

Just då passar Europas ledare tyvärr på att hantera den nya krisen på absolut sämsta möjliga sätt. I stället för att gå ut på torgen och skaffa mandat från medborgarna hukar de i slutna rum och dikterar därifrån hänsynslöst hur nationella parlament ska rösta. Det är inte bara okonstitutionellt, dundrar Habermas, det förvandlar den öppna unionen till sin idémässiga motsats – ett ”postdemokratiskt byråkratherravälde”.

Ändå ger han alltså inte upp hoppet om att det rakt motsatta ska inträffa – nämligen att EU-medborgaren i oss ska vakna när vi ser omfattningen av de globala hot Europa nu står inför. Alla vet ju egentligen sedan länge att de snävt nationella lösningarnas tid är förbi.

Och gör vi det väntar om inte himlen, så åtminstone världen: Den nyskapande maktdelningen i EU borde kunna stå som modell för ett framtida världsförbund, tycker Habermas. Ett nytt FN som alltså inte bör bli en ren världsregering, utan ett rättsligt bindande samarbete kring de civiliserade värden som trots allt fler och fler av världens medborgare hyllar och visar sig beredda att slåss för.

En oroad idealist har talat. Det osar Kant om hans predikan, och EU-hymnen dånar. Ändå känns det livgivande med en dos optimism denna mörka europeiska höst.