Lasse Granestrand frågar mig (DN 26/10) vad jag vill göra för att apatiska barn inte skall avvisas. Det här är mitt svar.
Lasse Granestrand kallar felaktigt sveket mot de apatiska barnen för ”stundtals bristande omdöme hos individer”. Gellert Tamas visar i stället att sveket, misstron mot människors berättelser och den hårda tolkningen av gällande rätt är en bärande del av systemet. Den svenska utlänningslagen står inte i överensstämmelse med internationella konventioner och ett politiskt signalsystem talar i dag om att det skall vara lättare att fälla än att fria.
Därför behövs det för det första en kursändring av hela den förda politiken. Skyddsskäl måste tas på större allvar, kvinnors och hbt-personers särskilda skäl få större tyngd, ingen skall avvisas till väpnad konflikt och murarna runt Europa monteras ner. För det andra måste barns egna asylskäl prövas och deras möjligheter att stanna vidgas. Om detta var partierna överens när den nya utlänningslagen trädde i kraft 2006, men i praxis har ingenting hänt. För det tredje måste den ytterst snäva definitionen ”synnerligen ömmande omständigheter” förändras, vilket vi drivit sedan länge.
Lasse Granestrand påstår att vi har tunnelseende, och det får stå för honom. Vi anordnar en frågestund i riksdagen den 18 november för att formera motståndet mot fortsatta avvisningar av apatiska barn. Låt den då bli ljuset i slutet av tunneln. En rödgrön majoritet stoppade 2006 avvisningarna av apatiska barn. Vi tänker göra det igen.