I en av de roligaste scenerna i Lars von Triers film ”Antichrist” ska den kvinnliga huvudpersonen få bukt med sina skräckföreställningar om den onda naturen genom att försiktigt, steg för steg, vänjas vid att gå barfota i det farliga gräset. En elak parodi på den inom psykologin numera förhärskande kbt-terapin, som ska hjälpa mot allt från spindelfobi till existentiella kriser.
Nu är kbt inte enbart en psykiatrisk modevåg. Den bygger på hjärnforskningens rön från senare decennier, som säger att vår nedärvda idé om åtskillnaden mellan känsla och förnuft, själ och kropp inte håller. Våra tankar och emotioner är tätt sammanvävda; känslor frambringar tankar som frambringar känslor.
Alltså kan man lära sig att tänka rätt om sina känslor, och det är grunden för den kognitiva beteendeterapin. Men idén drivs ofta för långt, påpekar filosofen Michael McEachrane i nya Forskning & Framsteg (6/9), vars tema är just förnuft och känsla.
Kbt kan ses som en modern tillämpning av antikens stoicism: man uppnår det goda livet genom att höja sig över omständigheterna, tänka sig lycklig och ta makten över sitt liv. Problemet är att man därmed lätt överbetonar intellektets roll.
En kritik som formulerats på annat sätt av filosofen Martha Nussbaum: det är tyvärr oundvikligt att många av våra livsvillkor helt enkelt undandrar sig kontroll. Och om då känslan säger att vi är utlämnade till ett slags evigt kaos kanske det beror på att det är exakt vad vi är.
Vilket väl är ungefär vad Lars von Trier ville säga med ”Antichrist”.