Politikerna måste ge sin bild i debatten om de apatiska barnen, skriver DN:s Lasse Granestrand i sin replik på Gellert Tamas i debatten om de apatiska barnen.
Tunnelseende. Det är ett bra ord för att beskriva Gellert Tamas bok ”De apatiska” och reaktionerna på den. För den som vill se mer än de apatiska barnens lidande ögon och en främlingsfientlig konspiration kommer antydningarna snabbt om brist på empati. Gellert Tamas (DN 19/10) anser att jag är diskvalificerad från att delta i debatten.
Jag vill vidga perspektivet.
Sveriges flyktingpolitik har vid en europeisk jämförelse varit motsatsen till restriktiv. Sedan 1980-talet har andelen asylsökande som fått ja legat högt över genomsnittet bland eu-länderna. Detta gäller med undantag för 2003 och 2004, de år de apatiska barnen ökade i antal. Det bevisar dock inte att praxis skärpts. Tyngden i de sökandes asylskäl varierar från år till år, när olika flyktinggrupper och konflikthärdar avlöser varandra. Åren som följde ökade åter andelen som fick stanna.
Rättssäkerhet, i den mening att lika fall ska behandlas lika, betyder att beslutsfattaren i varje enskilt fall, när sjukdom åberopats, varit tvungen att besvara frågorna: Är sjukdomen livshotande? Kan vård ges i hemlandet? Denna praxis har gällt sedan 90-talets början.
Jag säger inte att de apatiska barnen skulle eller ska avvisas. Jag säger att det sedan länge finns lag och praxis och ska man gå ifrån den måste konsekvenserna diskuteras.
Den apatiske pojken Vlad i Gellert Tamas bok är ett exempel. Hans öde engagerade medierna, även DN. Bilden var entydig: En familj hade förvägrats asyl och nu skulle ett sjukt barn avvisas.
Jag har tillgång till sjukhusjournalerna liksom Migrationsverkets och Utlänningsnämndens dokument.
Vlad och hans familj sökte uppehållstillstånd i december 2001. De uppgav att de kom från Vitryssland och att fadern blivit utsatt för misshandel när han vägrat bidra med pengar till president Lukasjenkos valkampanj. Familjen flydde till S:t Petersburg. Där utsattes sonen Vlad för ett överfall.
Migrationsverket bedömer att faran för repressalier är liten, att fadern inte aktivt deltagit i det politiska livet och att det inte finns något klarlagt samband mellan misshandeln av sonen i Ryssland och händelserna i Vitryssland. Det blir avslag. Vlad blir sjuk. Utlänningsnämnden tar ställning till en rad nya ansökningar av humanitära skäl men står fast: sjukdomen är inte livshotande och det finns vård i hemlandet, som visar sig vara Ryssland eftersom identiteten varit falsk.
Migrationsverket har i detta läge ingen skyldighet att hjälpa till. Men handläggaren Annica Ring säger att hon ska göra det. Triumferande skriver Gellert Tamas i sin bok och i DN (19/10) att han inte hittat några dokument i Migrationsverkets diarium som visat att hon tagit kontakt.
I själva verket var upplägget inte sådant. I journalerna skriver doktor Göran Bodegård, för övrigt Tamas huvudkälla, att han tagit kontakt och fått detta bekräftat från vården i Ryssland, ”kliniken är informerad om patientens ankomst dels via engelskt fax vilket verifierats telefonmässigt till Sverige, dels också via telesamtal från kollegan Elionora Natansson till kliniken i S:t Petersburg.”
Tamas frestades att förbättra historien om den onda Ring genom att utesluta vissa fakta.
Just nu finns i Sverige, enligt Migrationsverket, sex barn med svåra uppgivenhetssymptom som väntar på avvisning på grund av lagakraftvunna avslagsbeslut. Vad ska hända? Nu behöver de människor som fått uppgiften att ha vidvinkelperspektiv komma ut på banan, till exempel rikspolitiker. Vad säger socialdemokraternas flyktingpolitiska talesperson, Veronica Palm? Vad säger moderaternas motsvarighet Gunnar Axén? Vad säger Lars Ohly? Hur vill han konstruera en nödutgång och ny praxis för dessa barn? Och vad säger migrationsminister Tobias Billström, som inte i oändlighet kan hänvisa till det juridiska systemet?
Det är tyst. Gellert Tamas version är dominerande i medierna och har egentligen varit det sedan september 2006 då han gjorde inslag i ”Uppdrag Granskning”. Beslutsfattarna hamnade häpnadsväckande nog i medieskugga, eller ställde sig i dunklet och teg. Barbro Holmberg, Marie Hessle och Annica Ring valde att tiga för de vet att de aldrig skulle få tala till punkt. Å andra sidan har det inte så stor betydelse. Flyktingpolitiken har sin egen logik. Och det är systemet som måste diskuteras, inte bara det stundtals bristande omdömet hos individer.
Det är vi som är för en human och rättssäker asylinvandring som måste tala om den. Inte överlåta det till sverigedemokraterna. Eller enbart till Gellert Tamas.