Tänk om flyktingdebatten inte var så närmast rituellt förutsägbar! Kultureliten laddar med ett upprop i DN för apatiska barn: Analys noll. Migrationsministern kommenterar: Empati noll.
I ett telegram från TT säger Tobias Billström att ”det är dags för kultureliten att läsa på hur systemet fungerar”. Han hänvisar till migrationsdomstolarna.

Men lika lite som Barbro Holmberg och alla andra migrationsministrar kommer han undan. Opinionen för de sjuka flyktingbarn som avvisas kommer att växa. Juridiken och politiken hänger förstås ihop.

Samtidigt har han rätt. Kultureliten behöver göra läxan.

Vi har ett system med reglerad invandring. Det vill säga några får nej, några accepterar inte, några är så utsatta av tidigare trauman att de blir sjuka. Och frågan är: Hur ska detta hanteras av ett rättssamhälle? Vilka sjukdomar ska ge rätt till uppehållstillstånd?

Avgörande för domstolarna som beslutar (och tidigare utlänningsnämnden), är om sjukdomen är livshotande och den asylsökande inte kan få vård i hemlandet.
Det blir många svåra avgränsningar. Det är ett verkligt dilemma där humanitet ska vägas mot rättssäkerhet, det vill säga att lika fall behandlas lika.

Gellert Tamas visar i sin bok ”De apatiska” på många upprörande fall där alltför sjuka barn skickats iväg och där det tycks som om vården i hemlandet inte fungerar. Tyvärr resonerar inte Gellert Tamas alls kring lagstiftningen utan driver ensidigt tesen om att systemet är främlingsfientligt. Och att flyktingpolitiken skulle vara extremt restriktiv i Sverige. När den i stället de allra flesta åren sedan 1980-talet gett uppehållstillstånd åt långt fler av de asylsökande än i genomsnittet av eu-länderna. Gellert Tamas ger kultureliten en känslomässig nytändning. Men ingen analys.

Tänk om ”kultureliten” (och miljöpartiet och vänsterpartiet) på allvar gav sig in i frågan om hur inkonsekvent ett rättssystem kan få bli innan det faller sönder. Och kanske diskuterade något radikalt annorlunda som fri invandring?

Tänk om det någon gång uppstod dialog. Om Tobias Billström (eller snarare majoriteten i flyktingfrågor, som vanligen består av moderater och socialdemokrater) levererade mer empati. Och hade funderat mer över hur nödutgångarna i den reglerade invandringen ska se ut för att upprätthålla humaniteten.

Då skulle Sverige kunna komma närmare en flyktingpolitik med både hjärna och hjärta, både rättssäkerhet och humanitet.