När Maciej Zaremba ska diskutera flyktingpolitik skriver han om Vägverket (DN 11/10). Det är att trivialisera en komplicerad fråga. Utlänningslagen kan ge uppehållstillstånd av en rad olika skäl.
Ett är om man uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention. Förenklat krävs att ens fruktan för framtida förföljelse, av bland annat politiska eller religiösa skäl, ska vara välgrundad. Det vill säga det räcker inte att ha varit utsatt utan det ska vara sannolikt att det kan hända igen. Lagen innehåller också regler om skydd mot hotande dödsstraff, tortyr och inre eller yttre konflikter.
I den lag som gällde fram till den 31 mars 2006 fanns också begreppet ”humanitära skäl”. Detta blev en svällande grund för uppehållstillstånd. Det som skulle vara en human nödutgång blev en häxdans där asylsökande, ombud och intygsskrivande läkare överklagade i det oändliga. Migrationsverkets beslutsfattare blev allt mer skeptiska och inte sällan kallhamrade. Ansvaret var i grunden politikernas.
Epidemin med apatiska barn 2004–2005 kan ses som kulmen på en utveckling där sjukdom uppstår i Sverige under asylprocessen. Det måste kallas epidemi eftersom hundratals asylsökande barn, från ett fåtal länder, under kort tid insjuknar i mycket allvarliga symptom. Det var en stor utmaning för hela samhället. För politiker, medier, beslutsfattare i Migrationsverket, läkare.
Det handlade om barn vars föräldrar fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Ofta i flera instanser, under många år, inte sällan i flera länder. Gamla trauman, psykisk skörhet, en asylprocess som inbjöd till många överklaganden ledde till uppgivenhet och depression. Varför det denna gång i så stor skala övergick till apati som ibland krävde sondmatning vet ingen. Inte ens Gellert Tamas i den 600-sidiga boken ”De apatiska”. Och inte heller Maciej Zaremba.
Frågan för beslutsfattarna var: Vilka sjukdomar ska ge uppehållstillstånd till sådana asylsökande som redan fått nej i alla instanser? Många beslutsfattare hade rent samvete. De följde praxis: sjukdomen var inte livshotande och vård kunde ges i hemlandet. De avvisades.
Vad är humanitet? Vad är rättssäkerhet? I ett system med reglerad invandring får alltid några nej. Men Zarembas (och Gellert Tamas) undertext är att barnen inte fått det uppehållstillstånd de är berättigade till enligt reglerna och därför blir de sjuka. Genom att inte beskriva varför barnens föräldrar fått nej och redogöra för regelverket så skapar Gellert Tamas en missvisande bild. I boken finns till exempel en apatisk pojke vars familj kommer från S:t Peterburg i Ryssland och inte från Vitryssland som är utgångspunkten i deras asylansökan. Något som Tamas rimligen känner till men mörkar.
Gellert Tamas bild dominerar det offentliga samtalet. De utpekade tiger. Migrationsverket går på defensiven och redogör inte för lag och praxis. Migrationsminister Tobias Billström utvecklar inte hur han ser på frågan innan vi får en ny våg av apatiska barn. Det borde han.
I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav och att bedömningen är lika enkel som att utfärda ett körkort. Så är det inte.
Lasse Granestrand är reporter på DN och gav 2007 ut boken ”I Sveriges väntrum”, (Norstedts).