I sommar stävar ostindiefararen ”Götheborg” mot Stockholm för att fira kronprinsessans bröllop den 19 juni:
– Kungafamiljen har alltid stöttat vårt projekt och har genom det bidragit till skeppets framgångar runt om i världen. Det känns därför viktigt för oss att finnas på plats och vara en del av firandet, säger direktören för Svenska Ostindiska Compagniet i en kommentar.
Det är en bra idé. Både ostindiefararen och kungahuset är anakronistiska och populära företeelser med uppgift att främja svenska intressen utomlands. Det är ingen tillfällighet att kungen är skeppets högste beskyddare och drottningen dess gudmor. Kronprinsessan var till och med ombord när ”Götheborg” anlöpte Shanghai 2006.
Men jag har ett ännu bättre förslag. Låt ”Götheborg” sätta kurs mot Gaza City. Låt ostindiefararen bli en del av det svenska initiativet Ship to Gaza (shiptogaza.se), som arbetar på att skicka ett fartyg lastat med bistånd och solidaritet via hamnar i Europa till de instängda människorna i Gaza. Allra helst med det nygifta paret ombord. En sådan bröllopsresa, med landets blivande statschef på kommandobryggan, skulle för lång tid framåt främja bilden av Sverige, kungahuset och ostindiefararen ”Götheborg” i stora delar av världen.
Den ursprungliga ostindiefararen ”Götheborg” gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborg den 12 september 1745. Skeppet var fullastat med åtråvärda varor från Kina: te, porslin, siden och kryddor. Efter en resa över halva jordklotet som varat i två och ett halvt år förliste fartyget med hemmahamnen inom synhåll. Tala om oflyt.
241 år senare, 1986, bildade ett antal entusiaster en stiftelse i syfte att gräva ut och rädda så mycket som möjligt av fartyg och last. 1993 startade de en insamling med målet att bygga en replik av det havererade fartyget, och kanske rentav göra om resan till Kina. Tack vare hårt arbete och stort engagemang blev resan verklighet 2005–2007.
Ostindiefararen har inte saknat kritiker. En del hävdar att fartyget är en pojkleksak och att projektet är en symbolhandling som enbart gynnar ett litet antal svenska exportföretag med affärsintressen i Kina.
Det tycker jag är småskurna invändningar. Människan lever inte av bröd allena. Vissa företag ger anden vingar. Ostindiefararen ”Götheborg” har en sådan dimension. Den är en dröm, drömd av många, som blivit verklighet.
Handeln med de fjärran länder som de inskränkta européerna kallade Ostindien lade grunden till Göteborgs och Västsveriges välstånd. Under en resa till Kanton 1769–71 skrev Jacob Wallenberg den första svenska romanen, ”Min son på galejan”. När Göteborg grundades 1621 var det just för att säkra förbindelsen med havet. Tidigare hade porten till Västerhavet ofta varit stängd.
I dag fruktar ingen att någon ska spärra svenskarnas tillträde till havet. Ingen med EU-pass behöver frukta gränsövergångar någonstans i världen. EU-medborgare förväntar sig att överallt bli insläppta.
Och utsläppta.
Så är det inte om du råkar bo i Gaza. Den lilla strandremsan mellan Medelhavet och Negevöknen har i alla tider varit ett genomkorsat, omstritt område. 1967 ockuperades Gaza av Israel, som 2005 utrymde sina bosättningar och i stället slog en järnring runt området tillsammans med Egypten, som Gaza gränsar till i sydväst. Israel kontrollerar gränsövergångar, luftrum och territorialvatten.
Inte för inte kallas Gaza ”världens största utomhusfängelse”. Det är ett av jordens mest tättbefolkade områden. 1,5 miljoner människor bebor de 365 kvadratkilometerna. Öland, för att ta en svensk jämförelse, är fyra gånger större men har bara en sextiondel så många invånare. I varje fall om man inte räknar turisterna.
I Gaza finns inga turister. Men förutsättningarna är inte sämre än Ölands: gnistrande vita stränder, turkosblått hav, metropoler som Tel Aviv och Kairo alldeles om knuten, några av världens främsta turistattraktioner bara några timmars bilresa bort. Och ändå helt ouppnåeliga.
När Gazaborna, trötta på den egna myndighetens korruption och inkompetens, 2006 röstade fram Hamas vägrade Israel, USA och EU att ha med den nya regeringen att göra. Raketbeskjutningar från Gaza mot israeliska mål motiverade Israels regering att julhelgen 2008 gå till militärt anfall. Över 1 400 människor dödades, av dem var fler än 300 barn. Den redan bristfälliga infrastrukturen sköts sönder och samman.
I dag, fjorton månader efter eld upphör, råder brist på allt. För tio år sedan publicerade Världsbanken optimistiska scenarier där Gaza framtonade som Mellanösterns eget Hongkong, ett politiskt självständigt och ekonomiskt vitalt frihandelsområde. Gazas företagare började drömma om att göra affärer direkt med partner i Europa och arabvärlden, ja, kanske ända bort till USA och Kina.
Det blev inte så. Ockupationen följdes av blockad och isolering. Gazaborna är instängda i ett fängelse vars bredaste port är en kritvit strand vid ett förbjudet hav. Man behöver inte vara göteborgare för att inse det ohyggliga i att leva vid ett hav som inte får befaras.
Kungafamiljen och inte minst drottningen har gjort sig känd för sitt engagemang för denna världens olycksbarn. Sådana finns det gott om i Gaza. Svenska Ostindiska Compagniet ska enligt sina stadgar ”främja internationella affärsmässiga och kulturella förbindelser”. Sådana längtar man efter i Gaza.
Varför inte slå två flugor i en smäll? Och som bonus få en goodwill som inte kan köpas för pengar!
Låt ostindiefararen ”Götheborg” sätta kurs mot Gaza, lasta skeppet med prima produkter som svenskt näringsliv skänkt för att göra livet lite lättare för den terroriserade befolkningen: mediciner, solenergianläggningar, vattenreningsteknik, leksaker, barnböcker…
Tänk vilken syn när ”Götheborg” dyker upp vid horisonten utanför Gaza! Tänk hur barnen i flyktinglägren Beach Camp och Jabaliya kommer rusande ned till stranden, pekande och ropande: Pirater! Pirater!
Men det är inget piratskepp som närmar sig, även om Johnny Depp gärna får åka med om han vill. Det är en fullriggare från Göteborg, Sverige och Europa, som i folkrättens, humanitetens och solidaritetens namn bryter en illegal blockad. Jag lovar, de israeliska fregatter som patrullerar kusten kommer att hålla sig på avstånd och varken skjuta varningsskott eller försöka borda. Inte ens Israel vill mucka gräl med ett europeiskt kungahus, i synnerhet inte som fartyget åtföljs av surrande helikoptrar från världens alla mediebolag.
Kan ni för ert inre öga se ansiktena på människorna där på stranden när sluparna sätts i sjön, fylls med åtråvärda varor och taktfast börjar ros mot land? Kan ni för ert inre öra höra hur Sveriges blivande drottning i sitt hälsningstal uttalar de historiska orden på stapplande men fullt begriplig arabiska:
– Ana Ghazawia. Kollona al-yaum Ghazawiyoun. (Jag är en Gaza-bo. I dag är vi alla Gazabor.)