Det sker omvälvande saker i vår omvärld och högerextrema vinner röster. Bengt Ohlssons axelryckning kommer i en tid då den etablerade vänstern har det svårt, skriver fem kulturarbetare i ett upprop för samtalet.
Tack, Bengt för att vi får föra samtal om din text. Tack för att vi får känna vår egen och andras ilska och frustration över vad du uttrycker, hur du uttrycker det och hur det trycks. I massmedier och sociala medier ligger ständigt krutröken tät från avfyrade åsikter. De offentliga samtalen ska vara strider, nästan vår tids gladiatorspel med våldsamma attacker, vadslagningar och kraftmätningar. En inbjudan till ett verkligt samtal, ett utbyte som också kan vara en upplevelse kan kännas främmande och påträngande. Kanske ungefär som du uppfattar experimentteater på busshållplatsen.
Din text har påmint oss om vikten av samtalet eftersom den var så ödslig i sina slutsatser och så våldsamt utpekande både av en ensam individ och av en grupp. Om vi inte samtalar om vad som är viktigt och med vems språk det uttrycks då har vi ju inte bara kapitulerat inför den som för tillfället har ordet, vi har också gett vårt tysta medgivande till en kultur som trots, eller kanske på grund av, sitt larmande åsiktsutbyte är samtalsfientlig.
Det känns som om du har tänt en stark lampa i ett dunkelt rum och vi som reagerar på din text fladdrar alla runt ljuset som uppskrämda nattfjärilar. Det är du som har värmen och glöden. Känslan av frustrerad ilska som redan innan striden känner nederlaget påminner om att vara tonåring, eller kvinna.
Att stå där inne i ett helt samhälles hårda definition av vem man är och bör vara och med hela sitt väsen förkroppsliga något annat. Den egna drömmen som en clownnäsa mitt i ansiktet. Och man är liksom löjlig och uppeldad på en gång och vad man än säger och hur man än säger det så är det detsamma för det är bara mer bevis på hur fånig och fel i sin tid och patetisk i sin iver man faktiskt är.
Man har liksom inte en chans att få hänga med de coola grabbarna, de riktiga skjutjärnskrönikörerna. Man borde ha vett att gå och dra någon gammal noppig proggfilt över sig, kanske något överblivet plakat från Kapsylens vind. Man borde gräva ner sig och kanske resa ett ironiskt kors över graven. Döingar, ta till vänster.
Vissa begrepp som upprepats många gånger för att beskriva vad ett samhälle bör bestå av eller vad som är grunden för en demokrati riskerar att till slut bli som dammiga gamla reklamskyltar från en annan tid. Raketost. Typ.
Återerövring och nyskapandet av vad vi kan mena med folkstyre och kultur sker just i det där samtalet som det är så förtvivlat ont om.
Det finns gott om röster i dag som på olika sätt berättar för oss att valfrihet på marknadens villkor skapar rättvisa, att individens främsta plikt är att se till sitt eget bästa och att det är rimligt att konsumera kultur som inte uppväcker annat än välbehag. Samtidigt har komplexa resonemang om kulturens avgörande betydelse som illojal samhällspelare och vikten av att garantera denna illojalitet med statliga medel och styrning antingen kidnappats eller förvandlats till ett till intet förpliktigande PS under lite av varje. Kulturen får spela in som tillväxtmotor men teater i det offentliga rummet göre sig icke besvär.
En tidning som Dagens Nyheter förhåller sig naturligtvis till vad som är normalt. Förhoppningsvis gör den det genom att spegla, fördjupa och nyansera och samtidigt påstridigt engagerat hävda vikten av kultur som går både medhårs och mothårs.
Din text handlar om hur du uppfattar kulturarbetares politiska tillhörighet i Sverige. Dagens Nyheter ger dig framsidan på kulturdelen och tre helsidor. Frågan är varför denna fråga ges digniteten av en världsnyhet i tidningen.
Det är ganska mystiskt. Vi tänker att vi alla är ansvariga för att vi samtalar och hur vi samtalar. Både som konstnärer, politiker och publicister. Det är ett ansvar som följer med det utrymme vi får eller tar för att säga vår mening. Det finns många sätt att ta det ansvaret på allvar. Det finns fler och fler sätt att låta bli. I varje kultur finns det och ska finnas en liten pubertetsyttring som rycker på axlarna åt samhällets pretentioner och hävdar eller, tja, snarare med en ironisk sidokommentar och några häftiga oneliners går och surfar eller nåt i stället. Orka bry sig. Det kan vara rätt skönt. Befriande faktiskt.
Men det är inte befriande utan snarare skräckinjagande när det är etablissemanget självt som ger uttryck för axelryckningen. Den axelryckning som du gör är inte sval och liknöjd och den kommer i en tid av ett språkligt och innehållsligt sammanbrott för den etablerade vänstern i hela Europa. Ett språk och visionsarbete som inte bara beskrivs som överflödigt och missriktat utan också utsätts för våldsamt hat från en annan grupp som har en tydlig idé om ett gemensamt samhälle. Nämligen högerextrema grupper.
Det sker stora och omvälvande saker i vår omvärld, många idéer om vad som krävs för ett bra samhälle är utmanade. Människor tältar på gator och torg i protest mot finansvärldens brutalitet samtidigt som främlingsfientlighet och utsorteringsideologier vädrar morgonluft i den ekonomiska krisens hjärta. Det finns mycket att samtala om. Det finns mycket att göra konst av.
Så låt oss göra det.