16 medelålders män sitter runt förhandlingsbordet om ett nytt filmavtal. De representerar biograf-ägare, distributörer, tv-bolag, Sveriges Television, regionerna, film & tv-producenterna, bredbands-operatörerna och videodistributörerna. Bortsett från regionerna och Sveriges Television representerar de näringslivet. Alla med sina särintressen. Det är de som skall bestämma svensk films framtid. Eller?

Vems angelägenhet är filmen?

Det nuvarande filmavtalet har kommit till vägs ände. Det har i dag skapat en underfinansierad filmsektor och isolerat filmen från kultur- och mediepolitiken, det har lappats och lagats i omgångar och överlevt sig självt.

När filmavtalet tillkom för snart 50 år sedan hade vi en enda tv-kanal, internet var inte uppfunnet, inte heller dvd, streaming eller video-ondemand. Medielandskapet såg helt annorlunda ut.

Det är av yttersta vikt att filmen garanteras sitt oberoende, att den kan stå fri från särintressen och ekonomiska påtryckningar, och dessutom jämställas med andra kulturyttringar, där skatteintäkter är grunden. Därför behöver vi en statlig filmpolitik oberoende av särintressen.

Vi vill få till stånd ett framsynt filmstöd och vill understryka det regeringens utredare Mats Svegfors skriver i filmutredningen ”Vägval för filmen”, 2010: ”Det svenska filmstödet måste moderniseras för att skapa bättre förutsättningar för ekonomiskt och konstnärligt risktagande”. Han rekommenderar att filmavtalet ska upphöra, att biografnäringens 10-procentiga avgift avskaffas och att de i fortsättningen ska betala full moms.

I sin utredning skriver Svegfors vidare:

”Insatser för filmen bör, med kvalitet och förnyelse som allmän inriktning syfta till att:

• främja produktion av värdefull svensk film och stimulera svensk films utveckling,

• främja spridning och visning av värdefull film i olika visningsformer i hela landet,

• utveckla biografens roll som kulturell mötesplats i hela landet,

• verka för filmmarknadens utveckling i alla visningsformer, öka kunskapen om film och rörlig bild hos barn och ungdom och stimulera deras eget skapande,

• bevara filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse och i ökad utsträckning tillgängliggöra dem för forskning och allmänhet,

• utveckla det internationella utbytet och samarbetet på filmområdet samt

• verka för ökad jämställdhet i svensk filmproduktion.”

Vi vill att svensk film ger uttryck för sin tid och för det som är angeläget för dagens och framtidens publik. Annars är risken stor att vi lämnar ”walk-over” till intressen i vårt samhälle som inte gagnar demokratins utveckling.

En svensk ser i dag 50 filmer om året men bara 2 på bio. Den digitala utvecklingen är språngartad och insikten om det måste genomsyra en samtida och framåtblickande filmpolitik. Det dröjer inte länge innan biograferna i hela Sverige är digitaliserade. Den digitala utvecklingen medför ytterligare möjligheter till distribution och visning av film. Därför är det också viktigt att det finns en parallelldistribution även i de medelstora städerna där de konstnärligt syftande filmerna får en chans efter de första fyra veckorna på de kommersiella biograferna då nya amerikanska filmer knuffar undan dem.

Vi behöver ett stärkt Svenska filminstitutet som slåss för både produktion och visning av den konstnärligt värdefulla svenska filmen. Allt stöd skall syfta till att främja såväl värdefull som utmanande svensk film samt spridning och visning i hela Sverige och världen i övrigt.

Har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth djärvheten att lyssna på sin egen utredare och bryta det nu 48 år gamla och förbrukade sättet att finansiera svensk film?

Håkan Bjerking, Kjell-Åke Andersson, Richard Hobert, Christina Olofson, Leyla Assaf-Tengroth, Anders Habenicht, Anna-Carin Andersson, Harald Hamrell, Jon Lindström, Peter Schildt, Marianne Ahrne, styrelsen för Sveriges filmregissörer

Anna Carlsson, ordförande Teaterförbundet

Rolf Börjlind, ordförande Dramatikerförbundet

Kasper Collin och Johanna St Michaels, ordföranden Oberoende filmares förbund