Om statsvetaren Marie Demker har rätt i sitt antagande om religionernas gynnsamma inverkan på demokratiutvecklingen i världen borde Lena Andersson och landets övriga mer eller mindre militanta ateister ängslas en smula (DN Kultur 14/6). Guds återkomst i politiken har enligt nyare studier inte störtat världen i något mörker. Tvärtom tycks de liberala idéerna och de religiösa gynna varandra.
På 63:e gatan, mellan Broadway och Central Park, insprängd i den gamla KFUM-borgen, ligger en av Manhattans minsta och trivsammaste teatrar, The Marjorie S Dean Little Theatre. Här spelas sedan en tid tillbaka Mark St Germains ”Freud’s last session”, en paradoxal succé på den allt blodfattigare New York-scenen.
Pjäsen hör till den biografiska genre – tänk på Per Olov Enquist – som placerar två eller tre kända personer i ett rum, ansikte mot ansikte i det skrivna dramats urform: dialogen. I det här fallet är platsen och tiden London den 3 september 1939. Freud är gammal och skall snart röka sin sista cigarr. På skrivbordet står de älskade gudastatyetterna: Buddha, Zeus, Athena… Även analyssoffan har han fått med sig från Wien, brunmurrig av de otaliga överklassneuroser den stillatigande tvingats lyssna till. Thanatos regerar över Eros.
Psykoanalysens fader är dock inte svagare än att han orkar bjuda in Narniaförfattaren C S Lewis till ett samtal om tro och vetande. Lewis har tecknat ett elakt porträtt av Freud i en av sina böcker, ”en fåfäng, okunnig gammal man”. Hjärnornas kamp börjar med att den åtskilligt yngre besökaren slår fast sin övertygelse: ”Att det finns en Gud. Att man inte behöver vara imbecill för att tro på Honom och att vi klent begåvade som gör det inte lider av en beklagansvärd tvångsneuros.”
Resultatet är skamlöst underhållande – Woody Allen har givetvis varit här – och det vore en gåta i klass med Guds existens om det dagsaktuella och slagkraftiga stycket inte hittade sin plats på någon pigg svensk teater. Dawkins, Hitchens och de andra får god hjälp av Freud.
Inte för att den svärmiske Lewis saknar argument för sin kristna tro. Tankegångarna är visserligen inte helt nya, säg de Gudsbevis som är nya, men den åldrade Freud behöver bara titta ut genom sitt dammiga Londonfönster och spana efter Hitlers bombflyg för att sätta kraft bakom sin kristendomskritik. Vända andra kinden till, som Jesus och Lewis rekommenderar? Polen skulle alltså vända andra kinden till medan de tyska stridsvagnarna rullar in över landets gränser?
Lewis svarar med det välkända moraliska Gudsbeviset att det inte var Gud som uppfann bomben och kriget. ”Det mänskliga lidandet är människans eget fel.” Utan fri vilja vore människan endast en maskin. Freud, i normala fall stoisk som en Seneca i självmordstankar, ilsknar till och undrar om den fasansfulla muncancer som plågar honom är ett straff han förtjänar; en replik som får till och med Lewis att vackla och satsa på ännu ett argument: lidandet är kanske Guds sätt att tvinga oss att erkänna att den eviga lyckan bara kan komma genom Honom…
Freud vinner på poäng mot Lewis. Han har det historiska skeendet på sin sida. Det destruktiva i människans natur är svårt att bortförklara i början av september 1939. Men Freud har även Martin Rayner på sin sida, en briljant skådespelare med en sällsynt förmåga att växla mellan underskruvad ironi och närmast anatomisk realism i kroppsspråket. Han trycker den blodiga näsduken mot överkäken och det går en våg av smärta genom salongen.
”En av oss är en narr”, säger humoristen Freud till den slätkammade Lewis i Mark H Dods trots allt ganska sympatiska gestalt: ”Om ni har rätt kommer ni att få chansen att tala om det för mig. Men om jag har rätt får ingen av oss veta det. Döden är lika orättvis som livet.”
Den oundvikliga frågan är vad Freud skulle ha sagt om religionens återkomst i dag. Jag gissar att han skulle ha tittat ut genom sitt kistlock och pekat på den kristna högerns framgångar i USA. Det gäller att behålla sitt kritiska förnuft. På den punkten har P C Jersild rätt (DN 20/6). Jag fruktar att religionerna även i framtiden kommer att kunna utgöra en fara för demokratin i vissa historiska situationer – och en tillgång i helt andra, mer gynnsamma för samarbete och fredlig konfliktlösning.
Ingen har hittills lyckats bevisa att Freud hade fel i ett av sina dystra grundantaganden: ”Vi bär självförstörelsen inom oss.”