Jag läste Ingegärd Waaranperäs artikel ”Herrarna i hagen” (DN 16/2) angående undersökningen om sextrakasserier i vår bransch. Artikeln innehöll bland annat kritik mot att jag, som ensam kvinna,var naken i slutscenen av ”Macbeth”. Jag vill helt enkelt säga: Det var lady Macbeth som var naken, inte Lena Endre.
Det är svårt att se gränsen mellan hängivelse i arbetet och att vara utnyttjad, eller hur?
Det är svårt att dra gränsen mellan hur vi vill att livet ska se ut kontra det liv vi valt att gestalta på scenen, eller hur?
På teatern söker vi ofta tillspetsade aktioner för att väcka känslor hos publiken. Vi vill ju visa på olika företeelser och få publiken att känna någonting inför det vi påstår.
Teatern kan inte vara en plats för politisk korrekthet, snöpt hängivelse och ängslan. Hängivelsen, som är baserad på våra högst personliga upplevelser och erfarenheter av livet och konstnärligt uttolkade av var och en, ser inte alltid ut som den politiska agendan för dagen. Hängivelsen är personlig. Vi har gjort val. Jag har gjort mina val. Noga genomtänkta.
Du, Ingegärd Waaranperä, förolämpar mig när du påstår att jag själv inte gjort ett sådant konstnärligt val. Du påstår att jag är ett offer för Staffan Valdemar Holms manschauvinistiska järngrepp. Hur fel har du inte?!!! För det första är Staffan en radikal intellektuell. Hans fru heter Bente Lykke Möller och jag ser upp till henne som en sann feminist. Hon är scenograf och skapar också kostymer. Det var hennes förslag att jag skulle vara naken i slutscenen.
Inser du inte att jag vänt och vridit på detta förslag? Jag hade naturligtvis vetorätt. Inser du inte att jag provat alla möjliga sätt för att slippa kliva in på nationalscenens Stora scen utan en tråd på kroppen? Inser du inte att jag provat andra sätt – med armérock, gummistövlar, armékängor? Allt för att förhindra nakenheten och därmed demonstrera att jag är ”medveten”.
Efter många repetitioner och samtal med Staffan och Bente kom jag fram till att allt detta bara var en kringmanöver för att inte behöva stå till svars för hela det misslyckade, svarta, vansinniga illdåd och slutliga sammanbrott som både Ladyn och Macbeth genomgår.
I den stunden ska Ladyn vara skör och ett offer för sin egen sexualitet och maktlystnad. Hon ska vara ensam som kvinna i en mansdominerad värld. Jag tyckte, efter moget övervägande, att ett sådant sammanbrott bäst gestaltades i nakenhet, blodig – hon har skurit sig själv som så många kvinnor med självförakt gör – och sjungandes Patti Smiths ”Hymn”.
Jag ansåg dessutom, i motsats till dig, att efter att ha sett så många naket, fritt dinglande snoppar och herrumpor under alla år så var det dags att stå ansikte mot ansikte med en 50+ kvinnas hela nakenhet. Jag tyckte att jag slog ett slag för kvinnosaken. Inte bara tonåriga flick-pojkkroppar som blankt stirrar på oss från reklampelare utan en medelålders aktris i aktion. Det var ett noga genomtänkt val.
Hur ska man beskriva utsatthet och förnedring om man inte försöker gestalta det inpå skinnet? Du verkar tro att regissör och ensemble tycker just det som dramat visar fram. Ska vi ha säkerhetslinor i form av distans och markeringar? Typ –”Titta här! Så dum och omedveten karaktären är som jag spelar! Jag ställer mig lite vid sidan av så att ni ska veta att jag inte har de här åsikterna! Bara så ni fattar!”?
Det, om något, är väl att underkänna publikens intelligens. Det skulle vara intressant att föra ett samtal med dig om Macbeth och Ladyn. Det är ju jag som gestaltat henne. Jag har inte tvingats av Staffan. Jag möter dig gärna i en direktsänd tv-debatt.
Vad gäller debatten om sextrakasserier: Jag misstror inte de uppgifter som de trakasserade kvinnorna lämnat. Jag har bland annat läst om flickan som trodde att hon skulle bli våldtagen på riktigt under en filminspelning. Det är chockerande. Detta fall ser jag som en kriminell handling som bör polisanmälas.
Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch. Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.
Det intressanta just nu är vad som döljer sig bakom dessa hårresande siffror. Vi vet ju alla att statistik kan användas till det man vill lyfta fram. Att vi är utsatta, män som kvinnor, i den här branschen är inget nytt. Det hör till yrket. Det är ett djupt orättvist yrke. Att vi utnyttjar varandra hänsynslöst och kanske framför allt oss själva när vi repeterar är också något som ingår i vår vardag. Det är det som är yrket: att använda oss av vår egen historia till att gestalta. Vi gratulerar ofta varandra när någon kommer djupt in i detta skapande ”nu”. Att det mesta vi spelar handlar om kärlek eller brist på kärlek gör att vi alltid befinner oss i ett tumult av känslor. Vi är beredda på det och söker det. Det här är våra yrkesvillkor.
Men om någon överskrider gränsen till det privata i en repetitionssal så är det någonting som syns direkt och kommenteras. Det är inte så att vi blandar ihop roll och privatperson. Skådespelare är extremt lyhörda på den punkten.
Men om en utredare skulle fråga om jag mått dåligt på jobbet så är svaret ja! Självklart. Jag har kräkts, känt mig svimfärdig, haft extremt hög puls, gråtit, känt yrsel och allvarlig ångest.
Vid en annan arbetsplats hade man genast blivit sjukskriven. Men hos oss ingår detta i vardagen. Prestationsångest stavas det. Det är som det ska. Oundvikligt. Jag andas, jag påstår, jag agerar. Svarar du? Det är det det hela går ut på. Jag har själv upplevt män som inte svarat tillbaka och frustrationen har blivit stor. Man ger allt vad man har av sitt innersta och det är ingen på andra sidan.
Ansvaret för pjäsen och publiken tynger och man gör allt för att få det att leva. Jag har personligen, i princip, överfallit en manlig kollega i ett paniskt försök att nå kontakt under en repetition. Var det ett sexuellt trakasseri? Det kan mycket väl tolkas så. Jag ber om ursäkt i efterhand till vederbörande.
Konstnärligt utövande är ett komplicerat och komplext förehavande när det är ärligt. Ofta smärtsamt. Liksom livet. Vi människor är komplicerade, mångbottnade, outgrundliga ibland och låt oss få vara det på scenen också. Vår största fiende inom teatern är ”duktigheten” och ”präktigheten”.
Anmäl dem som ska anmälas! Och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande.
Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!