I förra veckan tog Ola Larsmo upp ordets makt och ordets betydelse när det handlar om att definiera en verklighet (DN 28/7). Bland annat nämnde han Victor Klemperers bok ”LTI – Tredje rikets språk”. Ett slags lexikon och förteckning som tar upp hur ord som ”Weltjuden” etablerades av nazisterna för att skapa en bild av judar som ville världsherravälde. Detta för att markera att det inte fanns tyska, danska och norska judar. Utan bara denna stora internationella världssammansvärjning.
”Weltjuden” som hotet, som kombinerades med bilden av ”judesuggan” som den avhumaniserade varelsen som inte längre var mänsklig. Det lägsta av det lägsta.
Under de senaste åren har retoriken i samtliga nordiska länder förändrats och förråats, och på nätet sprids mängder av inlägg som ”Bild på Muslimhonan i egen hög person, med avkomma”. Muslimer liknas vid råttor som förökar sig eller vid svulster som sprider sig över samhällskroppen. Ett sista steg i en avhumaniseringsretorik, där människor inte längre ses som människor och därför inte heller behöver behandlas som människor. Som i stället bör betraktas som djur/skadedjur och som därför inte heller har ”barn”, utan ”avkomma”.
För att klara av att tortera, avrätta eller diskriminera måste vi människor först intala oss att ”de andra” inte är människor alls. Inte som vi. Inte med barn som vi. Detta samtidigt som vi, för att kunna sparka nedåt, också har ett behov av att skapa en vrångbild av att vi egentligen sparkar uppåt. Annars skulle det se så illa ut.
Partier som Sverigedemokraterna och Dansk folkeparti bygger därför en politik på en bild där flyktingar och invandrare, som ofta befinner sig långt ned i en samhällshierarki, framställs som ockupanter och erövrare. Medan partierna själva utmålar sig som förlorarna, de förtryckta, tystade, motståndsmännen. Motsatsen till eliten. (Även när de har universitetsstudier bakom sig och sitter i folketinget eller riksdagen.) Man tillskriver sina kritiker och motståndare de egenskaper och politiska åsikter som man tycker klär en motståndare. Kommunist. Våldsvänster. Vänsterextremist. Militant feminist. Kulturmarxist.
En bild som sedan sprids, och köps, även utanför de egna kretsarna. På samma sätt som partiernas omdefinitioner av sig själva läcker ut i samhället så att ”rasistiska” blir ”främlingsfientliga” blir ”invandrarkritiska” blir ”invandringskritiska”.
Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.
Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla biskopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få. Det är ett parti som varje dag använder ”andras djupaste skräck och sorg som verktyg för att trumfa igenom sina egna politiska poänger”. (För att låna några ord från Erik Helmersons ledare (DN 29/7) där han menar att det är för tidigt för att ”sätta saker i sitt sammanhang”.
Jag skulle säga att det snarare är för sent. Samtidigt som det aldrig får bli för sent.
I radioprogrammet ”Medierna” får vi veta att vår ärkebiskop har blivit medietränad för att kunna bemöta den anstormning från medierna som brukar möta muslimska företrädare efter al-Qaida-dåd, eftersom Anders Behring Breivik kallar sig kristen. Men ingen från medierna har (lyckligtvis) ringt. De flesta av oss känner tillräckligt många Anders som är blonda, som har växt upp i Oslo, för att förstå att namnet Anders, utseendet och Oslobakgrunden inte utgör någon farlighet i sig. Partier som Sverigedemokraterna bygger sin politik på att många inte känner lika många Muhammed.
Så låt mig vara tydlig på en punkt:
Att stå upp för människors lika värde i det offentliga rummet har ett pris. Det kan vara att man skriver en bok om apatiska barn, det kan vara att man som reporter intervjuar en utvisningshotad flykting, det kan också vara att en chefredaktör tar en debatt i direktsändning med en riksdagsman från Sverigedemokraterna. Gör man detta riskerar man konsekvenser. Det vet alla som har kommit i kontakt med den här typen av frågor. När en terrorist försöker utradera nästa generations ledare i Arbeiderpartiet genom en massaker på ett ungdomsläger, är det ett politiskt attentat riktat mot en mycket specifik grupp människor och de politiska idéer som de här ungdomarna trodde på och ville föra vidare.
Att ifrågasätta det politiska i gärningsmannens motiv är att frånta dessa ungdomar deras politiska ideal, som de genom sitt engagemang stod upp för. Att försöka avpolitisera detta politiska terrorattentat är en fråga som väcker ett varför? Och för vem?
Själv har jag har ett tummat exemplar av Victor Klemperers ”LTI” på danska i bokhyllan, och längst bak i boken har några sidor lämnats tomma under rubriken ”Egne notater” med en uppmaning om att läsaren här kan göra sig tankar om den språkliga situationen i dagens Danmark. På samma sätt bör vi alla fundera över vilka ord som förgiftar det öppna samtalet i våra länder. Det handlar inte om några billiga politiska poänger. Det handlar om de allra dyrbaraste. Det handlar om att fortsätta att stå upp för den människosyn som Arbeiderpartiet och AUF blev angripna för. Det handlar om att medvetandegöra det omedvetna.