I boken "The Trouble with Islam. A Wake-up Call for Honesty and Change" förklarar Irshad Manji krig mot den "ökenislam" som hon menar dominerar inte bara i diktaturer som Saudiarabien och Iran, utan också bland "moderata" eller till och med "liberala" muslimer i västvärlden. De senare kanske inte själva identifierar sig med Qutbs eller bin Ladins islam, men stöder den indirekt genom att inte aktivt ta avstånd från det kvinnoförakt och den homofobi och antisemitism som enligt Manji är en integrerad del av den gängse tolkningen av Koranen. Hennes bok är skriven som ett öppet brev till just dessa moderata och liberala muslimer.
I bokens första del berättar hon sin egen historia som börjar i en medelklassfamilj i Kampala, Uganda. När Irshad var fyra år tvingades familjen, som är av indiskt ursprung, att fly Idi Amins skräckvälde. Hon växte upp i en förort till Vancouver, och är nu författare och medieproducent och bor i Toronto.
Det sätt hon kontrasterar den varma miljön i den baptistiska bibelstudiegrupp som erbjuder hennes far gratis barnpassning mot det hjärndöda rabblandet av verser på arabiska i koranskolan slår an tonen för resten av boken. Hon kommer förväntansfull, "iklädd min vita polyesterchador" till första koranlektionen. Några timmar senare kommer hon ut med "håret tillplattat och entusiasmen punkterad, som om kondomen över mitt huvud hade vaccinerat mig mot ´osäkra´ intellektuella övningar".
Manjis anklagelser mot dagens muslimer, i både öst och väst, skulle antagligen varit nog för att rendera henne både hatbrev och dödshot. När man därtill lägger att hon själv är praktiserande muslim, lever i ett öppet lesbiskt förhållande och har varit värd för det prisbelönade kanadensiska tv-programmet "Queer Television" är det lätt att förstå att hon beskrivits som "bin Ladins värsta mardröm". En mycket välartikulerad mardröm med en stor portion civilkurage och ett viktigt ärende.
Huvudlinjen i Manjis argumentation är ungefär den följande: Koranen är en osammanhängande och självmotsägande text som kräver en tolkning. Under islams guldålder fanns en tradition, ijtihad, av ifrågasättande och nytolkande både av Koranen och av Hadit, det vill säga de berättelser om profetens liv som i kodifierad form definierar hur de rättrogna skall leva.
Runt år 1000 upphörde denna tradition och islam stelnade alltmer i en imitativ tradition. Den arabiska stamkulturen lyckades genom sin historiska knytning till islams geografiska vagga etablera sin "ökenislam" som etisk, religiös och social norm. Även under guldåldern karaktäriserades islam av en i bästa fall nedlåtande behandling av "bokens folk": judar och kristna. Någon reell jämlikhet för kvinnor har aldrig existerat inom islam.
Manjis huvudpoäng är att orsakerna till islams förstelning och förfall huvudsakligen måste sökas inom islam. Det går inte att skylla på vare sig korsfarare eller brittiska kolonisatörer, vare sig Coca-Cola-imperialister eller sionister. Så långt har hon givetvis en poäng - hade den islamiska kulturen och politiska och militära makten kunnat behålla sin vitalitet och styrka hade naturligtvis inte Västeuropa och USA kunnat nå sin dominans, och staten Israel hade aldrig kunnat skapas.
Det är ändå lite förvånande att enkla fakta om islam, både historiska och religiösa, presenteras som sensationella nyheter. Att Allah också var judarnas och de kristnas ende gud, och att Koranen inte är en text helt fri från självmotsägelser borde inte överraska någon. Men vad som är mer stötande är hur lätt Manji verkar ta den sekulära koranforskningen.
Hon hänvisar till Christoph Luxenbergs nyss publicerade språkvetenskapliga studie av Koranen, där han bland annat visar att löftet om de "mörka storögda jungfrur" som skall bli martyrernas belöning i paradiset, är baserad på en feltolkning - egentligen utlovas bara vindruvor. Men hon tar inte konsekvenserna vare sig av Luxenbergs analys eller av tidigare textkritisk forskning, vilka tillsammans ifrågasätter hela den traditionella bilden av Koranens tillkomst.
Tar man dessa resultat på allvar måste man acceptera att Koranens status inte skiljer sig nämnvärt från de judiska eller kristna urkundernas. Man kan naturligtvis fortfarande vara muslim, jude eller kristen, men vill man kombinera denna sin tro med sina kunskaper, så får man acceptera att Bibeln och Koranen reduceras från uppenbarad - eller rent av uppenbar - sanning, till inspirerande källor för religiös meditation. Detta har alltid varit den mystikens väg som står i skarp kontrast mot bokstavstroende och dogmatism.
Man kan inte som Manji acceptera den sekulära uppfattningen av Koranens status, och samtidigt använda utryckta citat för att bevisa att den ena eller andra reformen är förenlig med islam. Exempelvis argumenterar hon att enligt Koranen får kvinnor göra affärer, så i en reformerad islam, genomsyrad av ijtehad, kan fattiga muslimska kvinnor med hjälp av mikrolån omvandlas till självförverkligade småföretagare. Att peka på detta som en praktiskt möjlig väg till ekonomisk utveckling är en sak. Att säga att Koranen och islam påbjuder att kvinnor bör ägna sig åt småföretagande, snarare än att exempelvis skaffa sig en teknisk utbildning, är något helt annat.
Riktigt problematisk blir Manjis framställning dock först när hon analyserar dagens konflikter i Israel-Palestina och Irak. Hon är mycket imponerad inte bara av den judiska religiösa traditionen, utan också av dagens Israel. Där många ser ortodoxi, rasism och förtryck ser Manji öppenhet, tolerans och en vilja till fred. Inte så att hon förnekar att fel begås, men liksom USA:s invasion av Irak, som hon också stöder, så ser hon Israels kamp mot palestinierna som en integrerad del av den upplysta västvärldens kamp mot "ökenislam".
Här någonstans försvinner den ärlighet som hon efterlyser, och som också präglar bokens första, självbiografiska avsnitt. Manji menar att judarna har en legitim rätt till det land som var Palestina, inte därför att det är där generationer av judiska barn de facto växt upp under de senaste hundra åren, utan för att en DNA-analys har visat att "judar och araber har åtminstone en gemensam förfader"!
Hon vill heller inte erkänna att merparten av kritiken mot USA:s utrikespolitik vad gäller både Israel och Irak är baserad på respekt för mänskliga rättigheter, internationell lag och FN:s resolutioner. I stället insinuerar hon att "vår tids självutnämnda tänkare - till exempel fredsaktivister" - har ett "antikrigs-dreamteam" bestående av islamiska fundamentalister och antisemiter. "Guilt by association" är ett populärt retoriskt grepp, men det anstår inte den som skriver en bok vars ursprungliga kanadensiska utgåva bär undertiteln "en väckarklocka för ärlighet och förändring".
Manji menar också att islam i sig är speciellt rigid, homofob, framstegsfientlig etcetera i jämförelse med de två andra stora monoteistiska religionerna, och då framför allt judendomen. Som så många andra betonar hon också att inget muslimskt land har en fungerande demokrati. Från ett sekulärt perspektiv beror detta dock inte på något inneboende demokratiskt innehåll i kristendomen eller judendomen, utan på att i fungerande demokratier har religionens politiska inflytande begränsats mycket starkt, ettdera konstitutionellt, som i USA, eller de facto, som i det sekulariserade Europa. I de länder där fundamentalistisk religion får grepp över politiken, som i Sharons Israel, Khameneis Iran eller Bushs USA, kommer också demokratin under attack. Man skall aldrig glömma att för religiösa fanatiker står alltid Guds lag över folkets vilja.
I denna delvis mycket personliga bok saknas tyvärr precis den personliga del som hade kunnat göra den verkligt intressant: en uppriktig diskussion om hur en modern och öppet lesbisk kvinna samtidigt kan vara en troende och praktiserande muslim. Här försvinner den personliga tonen och argumenten reduceras till en uppräkning av stora män (!) som inspirerats av religionen, och en attack på den sekulära debattören Taslima Nasrin.
Manjis förslag till en islamisk reformation tyder också på att hon inte begriper att samma element som stöter bort henne själv från dagens islam är just vad som attraherar många andra: gemenskapen i den förestavade tron, den klara åtskillnaden mellan gott och ont, det rättfärdiga och själuppoffrande livets slutgiltiga belöning. Det är också naivt att tro att islam är ensam om att utlova sådana existentiella "allt i ett"-paket - alla religioner har sina varianter.
Sant är dock att fundamentalismen saknar trovärdighet i sekulariserade samhällen. I Sverige framstår Knutby som ett bisarrt undantag, men i de länder där religionen fortfarande står stark, som i USA, Turkiet, Israel och Iran, är fundamentalismen en viktig politisk kraft. Så när Manji föreslår "individualitet" som en central punkt i en reformerad islam tillpassad det västerländska samhället så kan hon säkert väcka mycket sympati, men knappast samla särskilt många anhängare. Organiserad religion är baserad på gemensamma normer, trossatser och traditioner, inte på individuella ställningstaganden i trosfrågor.
Och här lämnar Manji sina presumtiva kvinnliga muslimska läsare helt i sticket i spänningsfältet mellan tradition och nytänkande; mellan frihet och självpålagd disciplin. Med den klassiska korantolkningen förkastad - vad är trons grund? Varför förbli muslim? Varför inte lika gärna provsmaka "det andliga smörgåsbordet", eller helt enkelt sluta tro?
Som praktiskt skäl för sin tro anför Manji att den tillåter henne att närma sig fattiga muslimska afghanska kvinnor. "Get real", säger hon - är du inte muslim kan du inte tala med dem.
Kanske inte, men man skall inte vara alltför säker. 1979 demonstrerade tiotusentals kvinnor på Teherans gator mot tvånget att bära slöja, och de var inte alla rika och högutbildade. Manji må ha de bästa intentioner, men idén om en naiv tro för folket och en sofistikerad för eliten, har en lång tradition och är djupt konservativ. I längden är det svårt att tro en sak och predika en annan, och jag misstänker att Manjis individcentrerade medelklassislam lär få svårt att tävla med bin Ladins ökenislam.