Vi var på väg mot San Fransisco i bil och passerade den vackra kustremsan Big Sur. Utsikten från vägen var visserligen betagande, men vi ville ju närmare, ner i branterna, ut på stranden. Var vi än svängde av möttes vi dock av skyltar med bistra budskap: ”Private Property”, ”No Trespassing”, ”Beware of the Dog”.
Min egen barndom präglades i så hög grad av möjligheten att fritt ströva, paddla, fiska och fågelskåda att jag inte kan föreställa mig vad den hade varit utan allemansrätten. Vi tar den ofta för given, utan att fullt ut förstå värdet av den rätt vi fått i arv och som vi har ansvaret att bevara genom ett ansvarsfullt nyttjande.
Kanske har vi svenskar tack vare allemansrätten särskilt goda förutsättningar att ta till oss Lawrence Lessigs tankar. Lessig är en amerikansk professor specialiserad på skärningspunkten mellan juridik och teknik. Särskilt har han ägnat sig åt de frågor som den digitala utvecklingen väckt om upphovsrätt.
Hans bok ”The Future of Ideas” har talande nog undertiteln “The Fate of the Commons in a Connected World”. Där argumenterar Lessig för värdet av kulturella och intellektuella allmänningar (commons). Han gör det i en amerikansk kontext, vilket leder till att han ägnar mycket energi åt att förklara att allmänningar inte är det samma som socialism.
Ett uppenbart exempel på värdefulla kulturella allmänningar som Lessig tar upp är vetenskapliga upptäckter. När de görs fritt tillgängliga skapar de möjligheter för vidare forskning, spridning av kunskap och utveckling av nya produkter.
Särskilt uppmärksammar Lessig möjligheten till kreativa och samhällsnyttiga allmänningar på internet. Många menar liksom Lessig att nätet är en ideal plats för allmänningar, tack vare sättet det kom till på och hur det är uppbyggt.
Dels skapades grunderna till internet genom fritt samarbete i öppna akademiska nätverk. Förvaltningen av det på kodnivå har fortsatt på ungefär samma sätt. Dels bygger de grundläggande internetprotokollen (det kodspråk som datorerna talar med varandra) på idén om fritt tillträde och decentraliserad intelligens istället för centraliserad kontroll.
Allmänningens idé har fallit i visst vanrykte på grund av den i ekonomkretsar populära tankefiguren ”Allmänningens tragedi”. Den säger att fri tillgång till en ändlig resurs ofelbart slutar i ett överutnyttjande som kortsiktigt är fördelaktigt för den enskilde, men långsiktigt är ödesdigert för alla. Nätet ger otaliga exempel på att där råder en annan logik.
Sedan pionjärtiden har dock många nya krafter klivit in på nätet. Politisk kontroll och kommersiell exploatering hotar nu att kväva nätets inneboende möjligheter att skapa allmänningar för deltagande och kreativitet, varnar Lessig.
Han är dock långt ifrån någon extremist när det gäller upphovsrätten. Han menar till exempel inte att allt ska eller bör tillhöra allmänningen. Det ska också finnas ett skydd som under viss tid ger upphovsmän ensamrätt till kommersiell användning av ett verk. Allmänning betyder inte heller att vem som helst ska få göra vad som helst med det som finns där.
Det Lessig kräver av oss är att vi väger allmänningens värde mot upphovsrättens värde. Vi måste också väga upphovsrättens värde mot det pris vi betalar för att försvara den i dess nuvarande form.
Kanske är inte det största problemet hur upphovsrätten är utformad utan hur den tillämpas, menar Lessig. Hans böcker är fulla av exempel på hur bolagsjurister slagit lagboken i huvudet på vanliga människor som av ren obetänksamhet gjort något som med advokatyr kan framställas som ett upphovsrättsbrott. Som mamman som lade upp en videosnutt med sin bebis på Youtube – och sedan anklagades för intrång på artisten Princes upphovsrätt därför att en av hans låtar spelades på radion i bakgrunden.
I sin senaste bok ”Remix” är Lessig inte lika mycket på krigsstigen mot det som enligt hans mening hotar de digitala allmänningarna. I stället försöker han övertyga oss om att nätet och dess specifika funktionssätt också ger stora kommersiella möjligheter. Han talar om en ”hybridekonomi” där proffsens produkter och amatörernas alster befruktar varandra.
Den som vill tjäna pengar i den här nya miljön måste enligt Lessig förstå att kunderna inte längre kan behandlas som passiva mottagare. Här skapas värden inte genom att resa upphovsrättsliga staket utan genom att bjuda in användarna att delta i utvecklingen. Liknande resonemang har förts av Clay Shirky i boken ”Here comes everybody” och Jeff Howe i ”Crowdsourcing”. Paradexemplet är öppen källkod inom mjukvarubranschen.
Framtidens upphovsrätt måste ha detta som sin utgångspunkt, anser Lessig. Han efterlyser en skiljelinje mellan kommersiell och ickekommersiell användning och ett system som ger artister någon form av kompensation när deras verk fildelas. Likaså har han idéer om ett system med differentierade skyddstider.
En intressant sak med Lessig är att han inte nöjer sig med teorier utan också arbetar konkret med att utveckla upphovsrätten. Han är en av centralfigurerna bakom Creative Commons, en organisation som tillhandahåller alternativa licenser för upphovsrätt. Genom att använda Creative Commons kan du välja hur strikt du vill åberopa upphovsrätten. Det är ett sätt att bevara upphovsmannens integritet och samtidigt uppmuntra till återanvändning och spridning.
Lessig är kunnig, välformulerad och visionär på ett sätt som är svårt stå emot. Men visst kan man ha invändningar. Hans entusiasm över den digitala utvecklingen balanseras inte av något större engagemang för dem som hamnar i svårigheter. Dit hör inte bara Hollywoodbolag, utan också till exempel den kvalificerade journalistiken och kulturarbetare med små marginaler. Och den gräns han vill dra mellan proffs och amatörer är nog inte så lätt att se alla gånger.
Detta till trots erbjuder Lessig en befriande vid utsikt för den som tröttnat på de smutsiga skyttegravarna kring fildelningssajten Pirate Bay och andra slagfält. Riksdagsledamöter: Spetsa öronen i dag!