Vem äger min blick? Jag själv, kanske man spontant är frestad att svara, men sanningen är att de är många som söker styra över människans ögon och vad de skall beskåda.
Sexualitet har i historien varit något väldigt tabubelagt. Av det skälet har nakenheten i konsten ofta tryfferats med religiösa och mytologiska motiv, på det att den kunde passera för godkänd. Ibland har makten i efterhand rodnande insett att de andliga accessoarerna inte varit tillräckligt, varför man har gett sig på konstverken och korrigerat dem tills de är sedliga nog. De flesta av oss har väl sett någon av de sorgliga statyer vars könsdelar omsorgsfullt hackats bort och ersatts med fikonlöv. Fikonlövning är också intressant nog ungefär vad Nationalmuseum ägnar sig åt i den nya utställningen ”Lust & last” om ”sexualitet, dygd och synd i konsten från 1500-talet fram till i dag”.
Det är som om museet inte riktigt vet vilken fot det skall stå på. Å ena sidan lever vi i en tid som betraktar sig som mycket öppen och tillåtande vad gäller sex, och inget drar ju folk som lite naket. Å andra sidan finns det uppenbarligen många sexuella uttryckssätt som ändå anses vara dåliga och fel, särskilt då de som inte är feministiska.
Museet har därför bestämt sig för att visa verken, fast försedda med brasklappar om att besökaren bör förhålla sig kritisk och så vidare. Taktiken för tankarna till Jan Stenmarks teckning föreställande en man som säger sig vara porrmotståndare: väggarna i hans hem är fulla av bilder på nakna kvinnor, som omsorgsfullt kryssats över med spritpenna.
Man kan tycka illa om hur Nationalmuseum skriver sina besökare på näsan. Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe menar emellertid att museet snarare borde ha gått ännu hårdare fram. I två texter i Dagens Nyheter (31/3 och 5/4) ondgör de sig över att museet inte problematiserar bilder av nakna kvinnor mer. Den typen av förmaning är särskilt viktig i vår depraverade tid av ”ett närmast gränslöst utbud av erotiska och pornografiska bildkulturer”, anser de.
De båda konstvetarna torde därmed bli lättade av att få veta att makten även i modern tid faktiskt gör sitt bästa för att decimera de ”erotiska och pornografiska bildkulturer” som florerar. Det handlar intressant nog inte så mycket om bilderna i sig, utan mer om de opassande känslor de befaras väcka. En översättare av japanska mangaserier har nyligen fällts för barnpornografibrott därför att en del av fantasifigurerna på de teckningar han hade i sitt referensbibliotek uppvisade barnlika drag, Facebook raderar målningar av Anders Zorn för att de föreställer nakna kvinnor. Och på Nationalmuseum går man alltså ännu längre: där får besökarna lära sig med vilken blick de bör betrakta målningarna (de bör inte bli kåta utan förhålla sig intellektuella och svala).
Det är uppenbart att vår samtid inte är tillnärmelsevis så frigjord som den komplimenterar sig själv för att vara, på detta är politiserandet av sexualiteten och det ohöljda äcklet över åtrå och praktiker som inte speglar den rätta ideologin exempel. Med vems blick betraktar jag konsten i ”Lust & last”?, frågar mig Nationalmuseum. Det är en mycket bra fråga, troligen bättre än vad museet självt inser.