Varför orkar Johan Lundberg inte läsa?.
Äntligen, tänkte jag. Äntligen ska det handla om svensk prosa. Jesper Högström skrev en stor bitsk artikel i Expressen i måndags om samtidsprosans fel och även om jag inte höll med blev jag glad. Det var så länge sedan någon talade om prosa (alltså inte väskor eller ofrivilliga aborter utan prosa, text, litteratur, estetik) och det finns så mycket jag skulle vilja prata om. Torbjörn Elenskys artikel "Måndag hela veckan?" (Författaren 6/06) som diskuterar oviljan att läsa samtidsprosa politiskt till exempel.
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men nästan alltid när det ska till att diskuteras politik, estetik, formspråk och gestaltning så handlar det om poesi. Ursprunget till Högströms text var symtomatiskt nog en debatt, som följde på Therese Bohmans recension i Aftonbladet av Frederik Stjernfelts och (poeten) Søren Ulrik Thomsens bok "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Vilka var det som svarade? Poeterna Hanna Hallgren, Lars Mikael Raattamaa och Viktor Johansson. Och så några kritiker förstås. Varför uttalar sig så sällan prosaister i frågor som rör litteratur och samtid?
Vad tycker till exempel så intressanta författare som Mirja Unge, Lotta Lotass, Peter Törnqvist, Lars Jakobsson, Ninni Holmqvist, Daniel Sjölin, Andrzej Tichý, Sara Stridsberg, Jerker Virdborg, Maria Zennström, Peter Fröberg Idling, Gertrud Hellbrand, Jonas Hassen Khemiri, David Nessle om det litterära dagsläget? Tell me.
Ingen av ovanstående prosaister nämns i Högströms artikel, såklart. Retoriskt skickligt undviker han alla yngre talanger och får det att framstå som om det inte kommit några läsbara prosaister efter Kerstin Ekman. Herregud. Det skrivs ju massor av bra prosa i Sverige. Men om ingen diskuterar, problematiserar, kritiserar och ifrågasätter den dväljs den i den allmänna bokfloden där det bara är deckarelefanterna som hörs.
Nåväl. Eftersom det är så knäpptyst på prosafronten är man nödd att gå till poesin om man vill hitta samtalspartner. Kanske är det därför inte så konstigt att Johan Lundberg (i Expressen 23/5) väljer att föra över debatten till poesiarenan igen, när han vill förklara varför "den unga seriösa skönlitteraturen är marginaliserad".
Johan Lundbergs tes är att det råder en stor och hemsk konspiration i samtiden, "en intolerant maktbas kring tidskriften OEI", och elakast av dem alla är Anna Hallberg, det vill säga jag. Förutom att artikeln innehåller en del faktafel (languagepoesi fanns inte på 60-talet, Jan Arnald har aldrig givits ut på OEI Editör osv) som det brukar vara när man skriver i affekt, är det märkligt att Lundberg inte förhåller sig till det faktum att OEI är ett omfångsrikt magasin som omfattar ca 4 000 tättskrivna textsidor i folioformat. Att klumpa samman alla de författare, konstnärer, översättare och skribenter som genom åren medverkat i OEI - och samtidigt tillskriva dessa hundratalet personer en likriktad gemensam agenda - är aningen lättvindigt. Att Lundberg inte heller nämner sitt eget konservativa nätverk (tidskriften och tevekanalen Axess, Stockholms universitet, Svenska Dagbladet, Ax:son Johnsons stiftelse osv) är däremot klassisk debattretorik.
Men låt gå, kritik och ifrågasättande är viktigt. För egen del tar jag min kritikerverksamhet på allvar, och har aldrig låtit någon form av lojalitet gå före de litterära kraven på kvalitet. Min essä om Åsa Maria Kraft (som Lundberg nämner som ett konspiratoriskt exempel) är till exempel en djupgående kritik av Krafts författarskap, vilket Lundberg skulle se om han orkade läsa. Att han använder nästan hela Expressens kultursida för att demonisera mig och mitt skrivande är på sitt sätt smickrande, det får han gärna göra. Jag har ingenting att dölja. Men helst vill jag prata om prosa.