Little Habana håller Kuba flytande

Miami är i dag en av de viktigaste städerna i den spansktalande världen. Musikens, filmens och modets stjärnor från hela Latinamerika och Spanien, från Shakira till David Bisbal, lockas till den trendiga staden, vars invånare till cirka 60 procent beräknas ha latinamerikanskt ursprung. När den spanska divan Rocío Jurado nyligen avled hölls en minnesgudstjänst i Miami och här produceras i dag mängder av spanskspråkiga såpoperor, som drar till sig karriärsugna skådespelare från hela kontinenten. Det är en regelrätt reconquista, en återerövring, som pågår av halvön, vilken på 1700-talet delade guvernör med Kuba.

Kubanerna är den äldsta och, än så länge, största latinska gruppen i Miami. Den som promenerar här och i närliggande område kan inte undgå att märka hur extremt framträdande det kubanska inslaget är. Överallt säljs svarta bönor, guavamarmelad och apelsin- och vitlöksmarinad, mojo; kubanska flaggor och bilder från gamla Havanna dyker upp där man minst väntar sig det: på badhanddukar, sandaler, fotbollsskor liksom på väggarna inne på kaféer och barer.

Ingen kan med säkerhet säga hur många kubaner som lever i exil. Drygt tre miljoner är en återkommande siffra, men den är långtifrån exakt. I Miamis kubanska kvarter, Little Habana, runt åttonde gatan, Calle Ocho, säljs bebiströjor med texten "Made in the USA with Cuban parts". Stoltheten över ursprunget är påtaglig - åtminstone är det intrycket man får, men alla håller inte med:

- De unga kubanerna vill inte prata spanska längre, klagar en 91-årig man som vi träffar utanför en matsal där kubanska pensionärer får ett mål mat för cirka 50 cent, som en liten hjälp till hushållskassan och möjlighet att umgås. Gratisbussar hämtar upp dem runt om i hela Little Habana.

Han heter Jorge, säger sig ha suttit femton år i fängelse på Kuba, och han har ingen längtan tillbaka. Han berättar att han sopar en parkeringsplats för sex dollar gången för att dryga ut sin pension.

- De unga pratar bara engelska. De vill vara amerikaner nu, påstår han och tillägger att vi inte ska lita på någon, för Castros säkerhetstjänst har fullt med spioner överallt. Det är ett återkommande påstående, som förmörkar tillvaron för många av kubanerna i exil: inte ens här kan man vara säker på vem som är vem.

Kubaner utvandrade till Florida redan under 1800-talet för att arbeta i tobaksindustrin i Tampa. Den kubanska nationalismens apostel, poeten José Martí levde själv i exil i USA 1880-1895, men det är efter revolutionen 1959 som utvandringen vuxit explosionsartat. Båtar, hemgjorda flytetyg, innerslangar, vad som helst går att använda för att ta sig över till Florida. Kyrkor kan ordna visum. 20 000 specialvisum, el bombo, delas årligen ut på Kuba. Och det finns en unik lag för just dem, La Ley de Ajuste Cubano, som säger att varje kuban som lyckas sätta foten på amerikansk mark har rätt att stanna - om de däremot tas ute till sjöss skickas de prompt tillbaka till hemlandet. Det finns alltså inga "illegala" kubaner i USA. Detta är bara en av de märkliga speciallagar som reglerar förhållandena mellan Kuba och USA, från både amerikansk och kubansk sida.

Vid upprepade tillfällen har USA gett fri lejd. Mest känd är the Mariel Boat Lift, uppkallad efter hamnen på Kuba som öppnades för de hämtande båtarna. Mellan den 15 april och 31 oktober 1980 anlände 125 266 kubaner till Florida. Castro öppnade fängelserna, men inte för dissidenter utan kriminella, och även homosexuella släpptes i väg vid det tillfället; däribland författaren Reinaldo Arenas.

I filmen "Scarface" ges en ganska romantiserad skildring av en kubansk flyktings väg in i USA:s undre värld - men faktum är att mängden kriminella som anlände gav kubanerna ett dåligt rykte som de inte tidigare haft. Även 1994, då extrem brist rådde på Kuba efter Sovjetunionens sammanbrott, öppnades gränsen och 32 000 tog sig över i ett svep.

Hur många som blivit till hajföda är okänt, men enligt somliga beräkningar rör det sig om cirka 80 000 personer sedan 1960. De så kallade balseros (efter "balsa": flotte) bildar en egen Miamikubansk subkultur. De flesta av dem bor i Hialeah i norra Miami, och inte sällan har de fruktansvärda upplevelser bakom sig: likt Elian, pojken som hittades ensam ute på öppet hav 1999, har flera sett hela sina familjer försvinna i djupet. Detta är ett tungt kollektivt trauma, som senast skildrats i den spanska filmen "90 millas" - 90 miles är avståndet sjövägen från Kuba till Key West.

På bussen träffar vi ännu en kubansk pensionär, Marta från Villa Clara, som berättar att hennes son bjöd in henne fem gånger innan hon fick visum.

- De ansåg att det fanns risk att jag skulle stanna. Det ville jag inte, men när jag slutligen fick visum så tänkte jag att nu ska jag banne mig stanna i alla fall!

67 år gammal påbörjade hon en ny karriär som städerska i Miami, och även om det är tungt och hon känner sig ensam i exilen är hon glad över att det lilla hon kan skicka hem faktiskt skapar en drägligare tillvaro för hennes familj där hemma.

Miamikubanerna omtalas på Kuba vanligen i svepande termer som "maffian i Miami", de anses ständigt konspirera för att förstärka USA:s handelsembargo och smider oupphörligen nya planer på att mörda Castro. Visst finns det en hårdför liten klick ganska reaktionära kubaner med stort inflytande - deras stora stöd för Bush i valet 2000 var troligen det som inspirerade Kerry att bjuda över honom i sanktionspolitik mot både Kuba och Venezuela, då han besökte

Miami under valkampanjen 2004. De flesta kubaner som bor här i dag är ändå inte främst politiska, utan snarare ekonomiska flyktingar. Fast det är hårklyveri, för, som en av alla de exilkubaner vi talar med påpekar, så går det inte att skilja på politik och ekonomi, och särskilt inte när det gäller Kuba.

Sansade bedömare både på och utanför själva Kuba anser att den amerikanska blockadpolitiken varit misslyckad från första början. Den skapade sammanhållning mot en yttre fiende, drev Castro rakt i famnen på Sovjet och gav något att skylla egna ekonomiska misslyckanden på - desamma som Centraleuropa, utan blockad, upplevde under sitt knappa halvsekel med kommunistisk diktatur.

Ett kubanskt skämt säger att om USA skulle upphäva sin blockad så skulle de kubanska nyheterna trumpeta ut: "Nya imperialistiska manövrar från grannen i norr! Hävandet av blockaden syftar till att störta regimen!" Mer än en bedömare anser att det skämtet skulle kunna ligga närmare sanningen än man i förstone tänker sig.

Den stora ironin med blockaden, vid sidan av hur den kan urskulda den dåliga ekonomin, är att trots alla lagar och begränsningar så är det i praktiken exilkubanerna i USA som håller Kuba flytande.

Summorna är svåruppskattade, omkring en miljard dollar om året är en vanlig beräkning, men det finns kubaner som skickar hundratals dollar varje månad så om bara en miljon av alla i exilen skickar någon hundralapp per månad kommer vi snabbt upp i stora summor. (Till Latinamerika totalt skickades under 2004 40 miljarder dollar, medan SIDA:s budget för Latinamerika 2005 uppgick till 409 483 000 kronor - grovt räknat alltså en tusendel av vad som skickas hem från USA.) Las remesas, som transaktionerna kallas, är i dag inofficiellt den kubanska statens största inkomstkälla.

Det rimliga från amerikanskt håll vore kanske att helt avskaffa blockaden och så vänta och se hur regimen i Havanna reagerar. Skulle den klara att förklara situationen i landet utan det yttre tryck den amerikanska sanktionspolitiken skapat? Ganska många tror att så inte är fallet.

Castro fyller 80 år i augusti. Men vad kommer att hända när han slutligen dör? Han har själv utsett sin bror Raul till efterträdare, men denne är 75 år, alltså knappast någon långvarig arvinge. Den demokratiska oppositionen i landet är så gott som oskadliggjord genom fängslanden och fördrivning. Den amerikanska regeringen har nyligen lagt fram en plan enligt vilken demokratiseringsprocessen måste sätta i gång inom ett par veckor efter Castros död. En fond på 80 miljoner dollar kommer att upprättas för det syftet, men man säger också att om det inte går att få grepp om situationen de första sex månaderna så är risken stor att det hela misslyckas.

På Kuba skräms folk med att amerikanerna tänker komma och ge tillbaka allt till de gamla ägarna från före revolutionen om regimen faller. Det är svårt att spå om framtiden, men ett gemensamt har de flesta bedömare i dag: ingen tror att det kommer att bli lätt - för många stora och motstridiga intressen vill styra utvecklingen.

- Jag packade inte upp väskan på ett år, berättar en äldre man från Holguin på östra Kuba som vi träffar i hans klädaffär vid Miami Beach. Han och hans hustru har skapat sig en helkubansk tillvaro här, hon med stilenliga papiljotter och han i löst sittande utanpåskjorta, guayabera.

- Jag tänkte att det där varar väl inte så länge, fortsätter han, det var 1960 och jag är fortfarande kvar. Jag blev tvungen att packa upp till slut och bestämma mig för var jag ville bo. Nu skulle jag inte flytta tillbaka ens om jag fick. Miami är mitt hem i dag.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut