Jag försöker beskriva honom med enkla ord eftersom han i så hög grad är en person av kött och blod och mycket beslutsam; en handlingsmänniska som också är en hängiven och engagerad tänkare. Vissa människor som hamnar i fängelse lämnar kvar sina gärningar och åsikter medan deras personlighet med tiden börjar bli suddigare. Han däremot har lämnat efter sig mycket stora delar av sin personlighet och energi, och väldigt många historier.
Det här är min vän, min mycket goda vän Liu Xiaobo. Han är rastlöst talför och går gärna fram och tillbaka i rummet och pratar med en cigarrett i munnen medan han tankspritt försöker slå bort någon smula från skjortan med ett tomt uttryck i ansiktet och ställer de mest triviala frågor om mitt dagliga liv. Han går mig på nerverna och möjligen syns det på mig; jag försöker svara för att på något sätt tränga in i hans system och få min irritation inför hans frågor att nå fram.
Kanske borde jag byta ämne, ställa några metafysiska frågor och få honom att fortsätta prata ända fram till morgonen. Tillsammans med honom finner man ändå ingen vila, man måste resa hela vägen med hans tankegångar.
Han breder gärna ut sig om Kant för att i nästa ögonblick hoppa till Camus; jag har ofta hört honom upprepa meningen i ”Myten om Sisyfos” där Camus säger: ”Jag har aldrig hört talas om någon som gått i döden för ontologin”.
Han berättade för mig att han hemma i Peking till och med brukade högläsa ur sina favoritklassiker från väst för sin fru, sin son och väggarna. Han sa att han deklamerat ”Tusen år av ensamhet” tre gånger tvärs igenom och kan få en att tro på att han gjort det tre gånger med Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning” också.
I Peking 1987 sa han att jag bara stressade runt på min cykel hela dagarna, jag svarade att han bara pladdrade hela dagarna. Den sköra våren 1988 fick jag en konstig idé. Jag ville hitta ett ”pladdersällskap” åt honom. Så jag skrev ett meddelande på en lapp där jag bad honom komma till ett visst klassrum på instituionen för främmande språk i Weigongcun klockan två en särskild dag: ”Vi ses där!”
Han kom på sin cykel på utsatt tid. När han fick syn på mig frågade han halvt på skämt vad för heligt uppdrag jag hade i beredskap för honom. Jag förde in honom i rummet och presenterade honom för poeten Duo Duo och andra skrivande vänner som väntade där. Liu Xiaobo blev mycket överraskad, men förstod min avsikt.
Vi slog oss ner och Duo Duo började ställa frågor. Från Fjärde majrörelsen 1919 gick vi vidare till den europeiska upplysningen; från Kant hoppade vi till Wang Guowei, den kinesiske historikern och litteraturkritikern i början av 1900-talet.
Det här var tiden då många böcker plötsligt översattes, och Liu Xiaobo kunde nu lägga ut texten om en rad socialt engagerade tänkare som Camus, Sartre och Hannah Arendt för att sedan dissekera några problem i den berömda samtida kineiska filosofen Li Zehous verk och tala om kinesiska intellektuellas kluvna personligheter under diktaturer.
Den där tiden brukade Liu Xiaobo kallas ett löfte; först överraskade han den etablerade litterära världen med sina kritiska teorier, sedan använde han sitt djupa kunnande om västerländsk filosofi för att röra om i en kinesisk tankevärld som just var på väg att återskapas efter kulturrevolutionen. Folk talade om ”fenomenet Liu Xiaobo” eller ”Liu Xiaobo-chocken”. I alla enskilda bokhandlar i huvudstaden fanns hans bok ”A critique of the Choice – a Dialogue with Li Zehou” bara att få till ursprungspriset flera gånger om, och ändå tvangs man då köpa på sig ytterligare några mer svårsålda luntor.
Han ringde mig i New York i april. Han var fast besluten att återvända till Kina inom de närmaste två dagarna. Han hade till och med redan köpt en biljett som inte gick att återlösa eller boka om.
Jag lade på och skyndade över till hans lägenhet. Så fort jag fick syn på honom sa jag: ”Xiaobo, jag är stolt över dig. Åk före du, så kommer jag snart efter. ”Han uppvisade inget av de föregående dagarnas förvirring. Med ett sällsynt lugn men en aning stammande sa han: ”Bei Ling, v-vi… just nu… vi kan inte sitta här i New York och vänta längre, är inte det här ögonblicket vi förberett oss för hela livet?”
De dagarna hade vi suttit natt och dag framför tv:n och sett hur tusen och åter tusen unga studenter demonstrerat på gatorna för vår republiks framtid. De var så frimodiga. Vad höll vi på med, vi som upprördes och grät framför tv:n – vi måste återvända och bli en del av Peking, tillsammans med studenterna.
Till sist gav han sig i väg bara, utan att vända sig om. Han var beredd att gå i fängelse, till och med att arresteras så snart han landat, och han visste hur de behandlade intellektuella i fängelserna. Men vad han inte väntat sig var att regeringen skulle låta militären öppna eld mot studenterna och låta stridsvagnar och pansarfordon köra över vanliga medborgare; vem kunde föreställa sig en sådan grymhet?
Senare i juni, efter händelserna på Himmelska fridens torg, lämnade Xiaobo den lägenhet på australiska ambassaden där han uppehållit sig. Han ville inte gömma sig längre. Han hade överlevt, men i denna tid av mord och död måste han vara tillsammans med sina studenter, med Pekings folk. Han hade inget att skämmas för.
När han lämnade New York var jag orolig för honom; att återvända nu kunde väcka regeringens misstankar, han kunde uppfattas som ”manipulatör” med en politisk agenda. Men Liu Xiaobo hade förklarat: ”Jag återvänder för att ta mitt ansvar som universitetslärare. Allt jag gjort i USA är allmänt känt. I mitt skrivande har jag betonat behovet av oberoende intellektuella som inte tillhör någon organisation. Jag har stött den demokratiska processen och ickevåldets principer. För övrigt är jag med mitt sätt att vara knappast välkommen i någon politisk gruppering.”
Han gick ut på gatan och arresterades. Han hade gjort sina ord till handling.
Han hade då skrivit fem böcker och givit ett otal föreläsningar. Han brukade stamma först men fortsatte sedan att prata upp sig till storm, han tog verkligen ställning och hans stridslystna stil lät föremålen för hans kritik känna att han saknade sans och objektivitet. Hans likgiltighet för att upprätthålla en fasad, hans sårande och kompromisslösa kommentarer gjorde folk besvärade. Han brydde sig inte det minsta om vad folk sa om honom.
Kort sagt lider han brist på vanligt folkvett, men hans unika personlighet pekar också mot något som är extremt ovanligt bland kinesiska intellektuella. Han talar sanning och försöker aldrig skyla över mänsklig svaghet. Ju mer man lär känna honom, desto mer kan man ana något som liknar en ödets andning.
Xiaobo arresterades, men jag var rädd, så jag fortsatte att vegetera på amerikansk mark. Vi hade kommit överens om att återvända tillsammans, till och med bokat biljett, men jag tvekade… Vi var tillsammans från morgon till kväll, men avståndet mellan oss är nu oerhört. Jag förebrår mig själv; jag skäms för min feghet.
Allt detta unga blod, dessa bortgångna själar, alla dessa människor i fängelsehålornas djup; och nu sitter även Xiaobo där. Allt detta kommer att begränsa mitt liv och min penna – allt jag kommer att göra från detta ögonblick.
Det här är Peking; det här är staden där jag växte upp, där jag gick igenom alla sorters svårigheter och där människorna är omedelbara och vänliga. Peking, Pekings blod, Pekings invånare, studenter, Liu Xiaobo, Zhou Tuo, Hou Dejian och de som arresterades kommer alltid att följa mig i livet och hemsöka mina drömmar.