Kina är ett stort land som genom hela sin historia har bedrivit en omfattande inkvisition mot det fria ordet. Från kejsar Qinshihuangs bokbål och levande begravningar av konfucianska ämbetsmän till Mao Zedongs antihögerkampanj och kulturrevolution har denna inkvisition, med oräkneliga offer, utövats av dynasti efter dynasti. Även om dagens Kina är inne på det trettionde året av ekonomiska reformer och öppnare relationer mot omvärlden så sitter åtminstone 80 journalister och bloggare i fängelse.
Kinas diktatoriska system har fortlevt under tusentals år och gör det än i dag utan någon grundläggande förändring. I äldre tid var kejsaren detsamma som staten och kejsarmakten tillät inte några som helst utmaningar. I dagens diktatur, med kommunistpartiet som hela himlen, tillåts än mindre någon avvikande politisk åsikt.
Under Mao Zedongs tid kan man nog säga att förföljelsen av det fria ordet nådde sin kulmen, men trots alla år av reformer sedan dess är det system som bygger på partiets makt ännu inte på minsta sätt förändrat; från centralmakt till lokalmakt och på varje administrativ nivå lägger sig partisekreterarens ”goda hand” i överallt. Precis som i det nya folkliga skämtet: ”Partisekreteraren dirigerar med sina händer, folkkongressen räcker upp sina, regeringen sätter sina i arbete och folkets konsultativa konferens klappar i sina.”
För det andra är kommunistpartiet i Kina detsamma som staten – och utan pressfrihet och oberoende rättsväsende blir polisens och andra maktinstitutioners huvudsakliga funktion att vara de verktyg som bevarar diktaturens politiska makt. Även om det i landets konstitution uttryckligen stipuleras att alla medborgare har rätt till ”yttrandefrihet” tvekar inte det kinesiska kommunistpartiet att oförblommerat bryta mot konstitutionen.
Genom att skriva in ”det politiska brottet att uppvigla mot och omstörta staten” (paragraf 105) i brottsbalken har man gett förföljelsen mot det fria ordet en juridisk grund. Därmed är det alltid mycket riskabelt att kritisera kommunistpartiet och dess tjänstemän, höga som låga.
De kinesiska fängelserna har heller aldrig saknat samvetsfångar. I den politiska verkligheten är lagen och regerandets instrument goda verktyg ”i diktaturens tjänst”. Det gäller även länens partisekreterare. Över den lilla jordplätt som de kontrollerar är de också ”kejsare” som kan förmörka himlen med sin hand. Den som förargar ”kejsaren” kan också skickas i fängelse.
Under åren som gått efter den Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 har kommunistpartiet på alla nivåer intensifierat förföljelsen av det fria ordet. Majoriteten av offren är personer med avvikande politiska åsikter och rättighetsaktivister. Eftersom denna typ av övergrepp är något mycket känsligt i det kinesiska politiska systemet måste våra medier totalcensureras. Ytterst få kända samvetsfångar har frigivits i förtid.
Denna oupphörliga klappjakt på det fria ordet lägger naturligtvis Kina i ett visst mörker. Men för den skull bör man inte dra tragiska slutsatser och måla allt i svart. I dagens Kina är det inte – som under Mao Zedongs tid – bara en person som för allas talan; snarare är det en posttotalitär era i vilken värderingar mångfaldigas dag för dag, och folkets röster hörs allt högre. Våra landsmäns rättsmedvetande ökar, det civila samhället har utvecklats och utrymmet för att yttra sig växer oavbrutet. Rättighetsaktivismen fortsätter oförtrutet. Människors hunger och törst efter att få uttrycka sig offentligt gör att de tar varje tillfälle. Varje sekund och ögonblick söker de efter möjligheter att kunna uttrycka sig öppet. Så fort tillfälle ges väller det fram.
I synnerhet efter Internets ankomst. Nätet har blivit den viktigaste plattformen för att sprida information och uttrycka folkviljan, den stora motorn för att driva fram en öppen opinionsbildning. Efter den fjärde juni 1989 växte folkets avsky mot det fria ordets inkvisitorer till en bred konsensus. Strävan efter yttrandefrihet har nu vidgats från de intellektuellas cirklar och journalistikens värld till samhällets alla arenor.
För fastlandskineser har de senaste årens snabba utveckling av internet inneburit att ett nytt opinionsrum för deltagande i en offentlig diskussion öppnats. Den har förbättrat den tidigare bristande tillgången på sann och objektiv information. Om allmänheten inte kan få tag på riktig information genom de traditionella medierna så söker man sanningen på nätet. Internetanvändarna kopplar bekvämt upp sig för att hämta nyheter som andra medier inte tillhandahåller.
Men Internet är också den bästa plattformen för allmänheten att uttrycka sina åsikter. Det utplånar det monopol på att uttala sig offentligt som den intellektuella eliten har haft. Av de stora politiska, ekonomiska och kulturella händelser som ägt rum i Kina på senare år finns det ingen som inte har kritiserats av folkviljan på Internet.
Det är på grund av den intensiva uppmärksamhet som folk ägnar olika förföljelser som opinionsvågor på nätet kan formeras, och de kan i sin tur utvecklas till politiska kommentarer och långa artiklar i sedan länge upplysta tidningar och tidskrifter. Till och med kommunistpartiets språkrör ”Nya Kinas Nät” har vid upprepade tillfällen levererat svidande kritik mot förföljelsen av det fria ordet.
Även om opinionens stöd ännu inte ger helt önskvärda resultat för offren – det går inte heller att kräva juridiskt ansvar av de skyldiga – är utvecklingen åtminstone delvis tillfredsställande. Stödet kan befria offren från katastrofen att fängslas, till och med resultera i skadestånd – men det kan också få förövaren att frukta opinionen. Utdelade order måste tas tillbaka, ursäkter framföras och överordnade vidta åtgärder för att straffa de berörda ämbetsmännen.
Även om myndigheterna som kontrollerar opinionen i dagens Kina omväxlande ger efter och ger igen kommer folkets strävan efter yttrandefrihet att utvecklas vidare. Ta 1990-talet till exempel: Varje ingrepp mot det fria ordet följdes av publiceringen av ett öppet brev. Om undertecknarna var få rörde det sig om några eller kanske drygt tio personer. Om de var fler var de tiotals. I internetåldern kan de som undertecknar öppna brev uppgå till tusentals personer.
Ta till exempel det öppna brevet från offren i ”fallet med Söderns veckoblad”. Bara inom den journalistiska sfären samlade det fler än 3 000 underskrifter. Just på grund av det starka opinionstrycket kom de fyra arresterade i detta fall att friges en efter en. Skälet som angavs från officiellt håll var ”otillräcklig bevisning”.
Att motstå övergreppen mot det fria ordet är att sträva direkt efter yttrandefrihet. Det är inte bara en viktig komponent i rättighetsrörelsen, att försvara rätten att yttra sig har närmast blivit en förutsättning för olika sorters medborgerlig rättighetsaktivism. Eller snarare: nästan all sådan aktivism måste gå via nätet för att nå den inrikes och utrikes opinionen.
Erfarenheterna från de senaste åren visar att i alla de fall som lett till något så när tillfredställande resultat går det huvudsakliga genombrottet tillbaka på rätten till offentliggörande, kunskap, yttrande och frihet till nyhetsförmedling. Även med den opinionskontroll som råder i dagens Kina kan alltså medborgaropinion och upplysta medier ge stöd i viktiga frågor. På samma sätt kan fall som gäller mänskliga rättigheter få omfattande uppmärksamhet både inom och utom landet.
Trots att myndigheterna på alla sätt försöker reglera internet – det kommer oavbrutet nya lagar och regler, jättesummor investeras för att bygga upp ”den stora internetmuren”, allt större kontingenter för övervakning inkallas och allt fler skribenter anställs för att påverka opinionen – kan inte medborgarnätet eller nätmedborgarna undertryckas. Det gäller särskilt de liberala intellektuella som till fullo utnyttjar nätmedierna. Många som yttrar sig kritiserar också det nuvarande politiska systemet och regeringspolitiken, vilket formar ett civilsamhälle online.
Samtidigt kan inte kommunistpartiet helt censurera eller blockera utländska internetmedier, eftersom allt fler i Kina använder anticensurprogram som utvecklats utomlands. Genom att internet länkar ihop världen till en helhet kan internationell opinion bättre förstå händelser i Kina på djupet. Omvärldens massmedier har aldrig tillhandahållit så mycket information och skilda uppfattningar som nu. Åsikter från flera ”känsliga” kinesiska oliktänkande har också spridits till Kina från utländska webbplatser.
För var dag växer det civila samhället på internet. Nätet ger också stöd för relativt upplysta tjänstemän att ge uttryck för hållningar som ligger vanligt folk nära. Som till exempel i samband med katastrofen med det stora snöfallet 2008. När tiotusentals människor fastnade på Guangzhous tågstation kom det i fokus för massmedierna. För att lätta på stämningarna i den väntande folkmassan publicerade den nye partisekreteraren för Guangdongprovinsen Wang yang och provinsguvernören Huang Huahua ”ett brev till Guangdongs internetanvändare” på nyhetsportalen Hela Guangdongs nät. I brevet använde de inte bara den nätjargong som folk känner igen, ovanligt nog fann de också kritiken mot myndigheterna befogad.
Det är svårt att bedöma betydelsen av denna typ av deltagande i den allmänna opinionsbildningen i ett Kina som inte har transparens vad gäller information. Ändå expanderar medborgarnas medverkan i de offentliga angelägenheterna snabbt genom internet, något som får inflytande på alla tänkbara företeelser i samhället på offentliga personer och till och med på det politiska beteendet. Därför kom 2007 att kallas för ”det första året i den nya eran av offentliga affärer” och ”folkopinionsåret”.
I dagens Kina där diktatorisk opinionskontroll samexisterar med ett ständigt expanderande yttrandefrihetsrum och ett alltmer pluralistiskt samhälle blir det alltmer sällsynt med öppna utmaningar och attacker av moraliskt hjältemod mot den politiska makten. I stället är det dominerande tonläget lågmält och milt. Många har både kunskap om liberalismen och kapacitet att agera i praktiken. Därtill är de duktiga på att taktiskt och smart protestera och försvara sig själva. I den rådande situation som gäller för de flesta, att befintliga grundvillkor inte går att förändra i stort, försöker de ändå till det yttersta förändra dem i det lilla.
På så sätt bryter civilsamhället på nätet nu ständigt igenom statens kontroll av opinionen och expanderar genom outtröttliga ansträngningar medborgarnas åsiktsrum, centimeter för centimeter. Just denna medborgerliga drivkraft är det största hoppet för att Kina ska kunna skapa yttrandefrihet.
Om man jämför dagens Kina med Maos tid, men också med 1990-talet, visar hanteringen och resultatet i några rättighetsfall att trycket och effekterna av folkopinionen har ökat. Men det är fortfarande långt kvar till en institutionalisering av garantier och stöd för mänskliga rättigheter. De opinionsyttringar som kommer av medborgarrättsaktivismen är spontana och splittrade och pågår utanför det politiska systemet. De kan också när som helst definieras som olagliga av den diktatoriska politiska makten, men eran då regeringsmakten tog hem hela spelet medan folket teg still är borta och kan inte komma åter.
Eller snarare: detta är en tid då ljus och mörker, frihetssträvan och förtryck samexisterar.
Mörkret kan inte längre skyla ljuset från medborgarnas motståndskamp. Varje sammanstötning mellan regeringen och folket – oavsett om den är av individuell eller kollektiv natur – visar alltmer på den spontana kraften i motståndet och på förtryckets inneboende bräcklighet.
Texten ingår i en volym med valda texter av Liu Xiaobo som ges ut av Weyler förlag hösten 2011. Översättning från kinesiska av Johan Lagerkvist.