Den sista oktober förra året predikar Ulf Ekman om "bön som förvandlar nationer" på Livets ord i Uppsala. Hemma igen efter tre år i Jerusalem har han tagit tag i bygget av en svensk kristen höger. Det är läge för det: konservativa kristna möts över gamla gränser och Ulf Ekman har suddat bort Livets ords sektstämpel - utan att ändra eller ta tillbaka någonting.
På estraden går pastor Ulf av och an och talar om Åke Green, kristna friskolor och - mest - om "homoäktenskap". Krisen och omoralen i landet är akut, sextiotalsvänstern i kyrkan är skyldig, de krigiska metaforerna haglar - bön är ett "våldsamt vapen", en "stålnäve" - och avantgardet har han samlat omkring sig: "Vi är över och inte under, vi är huvud och inte svans", skriker Ekman. "Vi var först på plan Ansgar kom hit långt innan Branting ens fanns." Ekman talar för Gud, fienden sitter i regeringen.
Ulf Ekman säger att han kom hem till Sverige för att stoppa avkristningen. Det betyder att fler ska bekänna - rätt sorts - kristen tro, men det handlar lika mycket om hur samhället ska se ut. Livets ord vet att Gud hatar aborter och homosexualitet. I "stridstungotalet" mot socialismens andemakter går det inte att skilja kyrkliga ambitioner från samhälleliga. När man köpte fartyg och skeppade tusentals ryska judar till Israel fick aktionen namn från en extrem högersionist, Vladimir Jabotinsky. Likuds Benjamin Netanyahu har varit inbjuden talare.
Abort, Israel, homosex - huvudfrågorna är desamma som i USA:s kristna höger, och från starten 1983 har Ekman drivit ett politiskt projekt.
Länge var konfrontation Livets ords livsluft. Den kaxiga och extrema sekten väckte obehag och motstånd. Till och med amerikanen Kenneth Hagin, "Framgångsteologins" fader som lärt upp Ekman, tog till sist avstånd - det blev för mycket andlig krigföring och demonutdrivning i Uppsala. Men bibelskolan och församlingen expanderade, liksom resten av trosrörelsen - de församlingar som hänger ihop med Livets ord.
Ungefär när de slutade växa anlade Ulf Ekman skägg och såg över strategin. "Växt är också inflytande och förmågan att förändra omgivningen", sa han 2003.
Hur får man då inflytande? Täckorganisationer, formellt fristående, är ett sätt - "Ja till livet" förnekar de täta kopplingarna, liksom den "ekumeniska" elevrörelsen "Ny generation" (med Livets ords Joakim Lundqvist som ledare). Men för att man ska kunna spela en roll i samhället och bland kyrkorna måste sektstämpeln bort, och i stället för att göra upp med sin historia av hån och demonanklagelser mot andra målar Ekman om fasaden. Mycket tal om enhet och respekt, tyst om de kontroversiella delarna av förkunnelsen. Tricket fungerar: Livets ord är inne i värmen. Estradsamtal med pingstvänner avlöses av kontakter med katoliker, och i höst står Ekman i en svenskkyrklig predikstol i Lund.
Den kristna högern har tidigare sökt sig till kristdemokraterna. Kopplingen finns kvar - att kd:s förstamajtåg blev så stort i just Uppsala är knappast en tillfällighet. Men när kd tystat sina mest konservativa och släppt fram öppet homosexuella har ett utrymme till höger blivit ledigt.
De kristna konservativa har knappast blivit fler, men i en alltmer polariserad kristenhet ropar de högre och har börjat samarbeta. Teologi, moralpanik och politik blandas, man möts i opposition mot K G Hammars moderna kristendomstolkning och bygger allianser som i kampanjen "Bevara äktenskapet" - en av många mobiliseringar utifrån den obegripligt viktiga frågan om homosexualitet. Strukturer knyts ihop: Svenska Evangeliska Alliansen sammanför nyckelpersoner, tidningen Världen i dag - "fristående", men ändå husorgan för Ulf Ekman - haussar mötena som genombrott. Diskussioner om "kränkande" konst förs i uppskruvat tonläge i "Världen i dag", gränssättning, förbud och lagstiftning föreslås. Politik, alltså.
Det spretar - alla gillar inte allt - men hänger ihop, i ett nätverk av kursgårdar, småförlag, föreningar, kampanjer och tidningar. Spelarna har funnits länge, nu kliver de in på samma plan. Den tunga motorn kan bli Livets ord, med en enväldig ledare som alltid bestämmer spelreglerna själv.
Carina Jarlsbonde vet. Hon var tidigare pastor i en trosrörelseförsamling. När hon bodde i Uppsala frågade hon rektorn för Livets ords grundskola om aga och fick svaret att det inte förekom, "men hade det förekommit skulle vi aldrig ha erkänt det". Mönstret går igen: nyss förnekade Livets ord kontakter med Knutby Filadelfia, fast folk därifrån gått på bibelskolan och Åsa Waldau rest i Asien med Ulf Ekman.
De förnekar allt som är obehagligt och inte passar dem. Det handlar om att Livets ords lära haft inflytande, och deras människosyn och syn på ledarskap lyfter fram det allra sämsta i ledarna, säger Jarlsbonde.
Livets ord och Knutby Filadelfia är samma sorts pastorsdiktaturer, och Knutby Filadelfia var inte först. Carina Jarlsbonde beskriver en hel rörelse där bara Ekmans röst gills, och talar om att ledarnas arrogans upphöjs. Den arrogansen grundar sig i makt. Livets ord är en stiftelse, med Ulf Ekman, Robert Ekh och delar av deras familjer i styrelsen. De har valt sig själva och kan inte väljas bort. Det står i stadgarna. Stiftelsen äger församlingen och som medlem har man lovat lyda ledningen. Det är långt från vanliga frikyrkors föreningsdemokrati, och pastor Ulf tycker inte att demokrati passar i en församling. Det är inte bibliskt, säger han. Vem avgör vad som är bibliskt? Det gör Ulf Ekman - det är stadgereglerat, och han har uppenbarelsekunskap. Hans vision och politik är Guds och ingen har makt att korrigera honom. Skulle han ändra sig själv? Ha hört fel? Var det inte Gud som talade?
Ulf Ekman ansökte 1999 om medlemskap för Livets ord i det lokala kyrkosamarbetet i Uppsala kristna råd. Rådet sa först nej. Men den 26 april i år välkomnades Livets ord in i Uppsala kristna råd, det kan ses som en fallstudie: Ekman parar fin-ord om ödmjukhet med ohöljd arrogans, bestämmer historieskrivningen själv och låter bli att svara på de kritiska frågor som ställts.
"Vi är huvud och inte svans." Frågan om hur man förhåller sig till dem som utnyttjar men inte lever upp till öppenheten är mycket aktuell. Och såväl moralkonservativa demokrater som vi andra har anledning att se upp.