Livshjälp till döende?

Döden rår vi inte på. Det har Niklas Rådström (16/12) naturligtvis rätt i. Likaså har han rätt i att det inte är en "oundviklig utveckling" att "läkarassisterat livsslut" införs i Sverige. Debatten som uppstått efter Statens medicinsk-etiska råds promemoria visar på styrkan i motståndet, trots att promemorian rymmer så många förbehåll att också ömmande fall riskerar att hamna utanför praxis.

Givetvis finns det goda skäl för försiktighet. De allvarligaste farhågorna gäller det man brukar kalla för ett "sluttande plan": att en lagstadgad möjlighet till läkarassisterad död tillämpas utifrån allt mindre noga kontrollerade viljeyttringar hos patienten, samtidigt som vården försämras eftersom den självvalda döden innebär en kostnadslindring som är särskilt välkommen i svåra ekonomiska tider, etcetera.

Riskerna finns, men är inte oundvikliga. Och detta sluttande plan möter också ett annat. Ökade vårdmöjligheter innebär inte automatiskt att patientens inflytande vidgas. Det som för inte så länge sedan räknades leda till en naturlig död kan nu utgöra en etapp i en lång process. Det är inte alltid välkommet. Risken att dras in i en vårdapparat man fastnar i är för många en skrämmande utsikt. Cordelia Edvardson formulerade i ovanligt skarpa ordalag kravet på självbestämmande i SvD (16/12): "Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född." Det är en formulering som står i radikal kontrast till Niklas Rådströms avslutande rader: "Att tro att man kan gripa makten över döden genom att själv administrera den är en grotesk illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg tror sig kritisera: dödsskräck."

Jag menar att den rimliga hållningen befinner sig emellan dessa långtgående krav (om än närmare Edvardsons ståndpunkt). Många av oss, kanske rent av de flesta, kommer att dö till följd av ett läkarbeslut. Förr eller senare bedöms fortsatta vårdinsatser vara meningslösa, också utifrån stränga kriterier. Det spelar mindre roll om man betraktar detta som en form av passiv dödshjälp eller ej.

Det väsentliga är att beslutet tas, och att det sker med tanke på patientens bästa. Det som förespråkarna för läkarassisterat livsslut önskar är bara att den typen av beslut ska stå i överensstämmelse med patientens önskan, att man därutöver ibland avbryter en utdragen vårdprocess och i undantagsfall inte inväntar ett plågsamt långvarigt döende utan påskyndar det (givetvis på ett sådant sätt att behandlande läkare här avlöses av andra i en noga kontrollerad procedur). Att detta kan ses som ett uttryck för dödsskräck är svårt att se, om man nu inte har föreställningen att döden är något man hjältemodigt bör bekämpa till varje pris och med varje till buds stående medel.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut