När Göran Persson reste till Kina 1996 fällde han ett yttrande som blev ökänt: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.”
Jag minns att jag tyckte att det mediala gatlopp som följde var ganska rättvist. Hur kunde arbetarrörelsens främste representant bli så tillväxtförblindad att han prisade en iskall diktatur?
Femton år senare är jag inte längre så säker. Skulle vårt politiska system vara fullständigt väsensskilt och på alla sätt överlägset? Vår respekt för mänskliga rättigheter stoppade inte krigen i Irak och Afghanistan. Våra demokratiska instinkter hindrade oss inte från att lämna över de avgörande samhällsbesluten till storfinansen, som nu har skuldsatt oss i generationer. Vårt försvar av drägliga arbetsförhållanden hejdar oss inte från att köpa kläder och pekskärmar från västerländskt ägda sweatshops i Kinas frihandelszoner. På papperet värnar vi om miljön, men i praktiken vägrar vi att göra de eftergifter som krävs för ett nytt klimatavtal. Och så där kan man fortsätta.
Kinas åsiktscensur, miljöutsläpp och minoritetsförtryck ska inte förringas, men befinner sig västländerna i en moralisk sits där vi kan kasta första stenen?
Knappast, menar Loretta Napoleoni i ”Made in China”, en bred undersökning av den kinesiska drake som sedan 90-talet har slagit världsmarknaden med häpnad. Napoleoni är italiensk ekonom och har tidigare skrivit bland annat om pengarna bakom terrorismen (”Oheligt krig”) och den organiserade brottslighetens symbiotiska relation med världsekonomin (”Skurkkapitalismen”).
I sin nya bok gör hon inte anspråk på att ge en definitiv bild av Mittens rike. Snarare håller hon upp en kinesisk spegel som visar upp nya sidor även av västerlandet.
Ta bara de olika åtgärdspaketen mot finanskrisen 2008 som ägnas en intressant jämförelse. Väst valde att pumpa in pengar i finanssystemet, med det enda konkreta resultatet att bankerna kunde göra sina bonusprogram ännu mer generösa. I stället för nedsippringseffekt fick vi en statsskuldskris.
Kina valde i stället ett mer keynesianskt stimulanspaket som gick till den produktiva delen av ekonomin. Enorma satsningar på vägar, kollektivtrafik och förnybar energi – närmast att betrakta som en green new deal – räddade tillfälligtvis Kina från recessionen och väst från depressionen.
Just i det fallet kanske man kan hålla med Göran Persson?
Kina sparar och investerar. Vi lånar och konsumerar. Men nu närmar sig lånefesten sitt slut. Inte konstigt då att västerländska Slösa allt oftare far ut i avundsjukt baktaleri av österländska Spara. Napoleoni gör till exempel processen kort med dem som försökt anklaga Kina för imperialism i Afrika. Som handelspartner har Kina helt enkelt varit generösare än Europa, som sedan kolonialtiden vant sig vid att plocka på sig afrikanska råvaror utan att betala.
”Made in China” är mer dynamiskt skriven än Napoleonis tidigare böcker och växlar friskt mellan samtida reportage, idéhistorisk reflektion och ekonomisk folkbildning. Det är ofta lärorik, frispråkig och utmanande läsning.
Till de lärorika delarna hör redogörelsen för Kinas och även det islamiska finanssystemets annorlunda riskhantering, som i sin mer personliga och försiktiga prägel kan påminna om den gamla svenska sparbankstanken. Pengarna tillåts inte sväva alltför långt bort från moralen. Så spårar Napoleoni i östs och västs finanssystem även två skilda fursteideal, där Machiavellis cynism står mot Konfucius återhållsamhet. Gissa vem som först skulle ha godkänt ett subprimelån?
Man kan inte anklaga Napoleoni för att vilja skyla över Kinas mörka sidor, som korruption eller förföljelse av oliktänkande. Däremot har hon en ibland aningslöst idealiserande syn på det kinesiska moderniseringsprojektet (ja, hon ser det rent av som historiens första manifestation av Marx vilja). Till skillnad från väst, där den finansiella delen av ekonomin vuxit till en gökunge som nu kväver den produktiva, värdeskapande verksamheten, är Kina förvisso mer inriktat på materiell tillverkning än luftiga transaktioner. Men beror det på visare finanspolitik?
Man skulle också kunna se det som att kinesisk kapitalism befinner sig i en tidigare fas. Än så länge har den inte hunnit blåsa upp sin kreditbubbla till samma monstruösa proportioner som USA och Europa. Ska man ta varningarna för en kinesisk fastighetsbubbla på allvar är det dock dit de är på väg – se bara de fascinerande youtube-filmerna av Kinas nybyggda spökstäder.
Den kinesiska världsfabriken hotas också av dyrare resurser och fossil energi. Trots Kinas världsrekord i gröna energisatsningar måste man vara tekniknaivist av stora mått för att tro att kinesisk tillväxt kan drivas på sol, vind och vatten.
Så visst kan man hitta invändningar mot denna bok. Men det hindrar inte att Napoleonis punkteringar av våra ofta uppblåsta Kinaschabloner är både frigörande och belysande. Hennes strävan efter en djupare förståelse för denna uråldriga och annorlunda kultur kommer inte ur påklistrad humanism, utan ur en övertygelse att väst har en del att lära. Det är inget att fnysa åt.
Steg ett under den läroprocessen kan nog vara att överge vår självrättfärdiga bild av ett iskallt, diktatoriskt Kina i motsats till ett upplyst, demokratiskt väst. Kanske går skiljelinjen snarare mellan en pragmatisk enpartistat och en halvblind finansoligarki.