Kultursidor i allmänhet och DN:s kultursida i synnerhet är, enligt Svante Nycander, ”antiliberala”. I en debattartikel på DN Debatt 18/7 går han till storms mot vänstervridna kulturskribenter. Utgångspunkten i Nycanders resonemang är en tämligen ovetenskaplig och ickeverifierbar studie som han utförde på sin kammare för fem år sedan: under en månad antecknade han hur många gånger ordet liberal användes på DN:s kultursidor.

Enligt Nycander användes begreppet i huvudsak för att beteckna något negativt. Vilken månad det rör sig om, hur många gånger liberalism nämndes och i vilket sammanhang får läsaren inte veta.

För att ytterligare stärka sitt resonemang återger han ett muntligt citat av DN:s kulturchef Björn Wiman. Enligt Nycander bekräftar Wiman motståndet mot ordet ”liberal”. Huruvida Wiman yttrat sig så och varför är omöjligt för mig att avgöra.

Däremot kan jag bestämt dementera att den recensent som 17/5 påstod att ”Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse” hade för avsikt att ”sudda bort liberala insatser”. Det var nämligen jag som skrev det och jag kan försäkra Nycander om att jag är mycket medveten om den starka kopplingen mellan liberalism och feminism – en relation som för övrigt ofta förtigs i dagens samhällsdebatt där vänstern gärna lägger beslag på feminismen. Dessvärre ger en recension sällan utrymme för några längre idéhistoriska resonemang. En recension bör inte heller läsas som en programförklaring.

Den 19 juli publiceras så del två av Nycanders miniserie om liberalism och resonemanget blir än luddigare. Jag förstår så mycket som att Nycander starkt ogillar Sven-Eric Liedman och att han när en konspirationsteori som går ut på att vänstern tagit över akademin. Självfallet bör studenter inom samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen ha goda kunskaper i marxistisk teoribildning eftersom det är en tanketradition som – liksom liberalism, kristendom och freudiansk teori – i hög grad präglat västvärldens tänkande. Lika självklart är det att studera postkoloniala, postmoderna och genusvetenskapliga teorier, sådant som enligt Nycander är ovetenskapligt eftersom dess påståenden inte går att ”verifieras eller falsifieras”.

Enligt Nycander undermineras akademin således av relativism och antiliberalism: han ser för sig hur hårdföra marxister hjärntvättar viljelösa studenter som okritiskt gapar och sväljer, vilket är bakgrunden till det antiliberala kulturklimatet. Den Nycanderska synen på människan som viljelös nickedocka har inte mycket gemensamt med vare sig Immanuel Kants eller John Stuart Mills människosyn.

Det är rart att Nycander utgår ifrån att hans eget perspektiv – liberalism – är möjligt att ”bevisa”. Hur bevisas att människan är fri, ansvarig och förnuftig? Jag vill nog påstå att det finns en mängd empiri som motsäger att människan är autonom, rationell och fri att välja. Liberalism, precis som marxism och kristendom, är en övertygelse. Filosofiska, liksom politiska resonemang, handlar i stor utsträckning om att övertyga läsaren/lyssnaren om att resonemanget är rimligt, vilket möjligen kan förväxlas med att det är sant.

Att tillåta sig att vara kritisk och att beakta olika perspektiv och tolkningsmöjligheter är dock inte synonymt med en total relativisering. Det handlar om intellektuell hederlighet och om insikten att världen är större än mitt arbetsrum – vilket väl är en indikation på att forskaren lägger sig vinn om verklighetsförankring. Verkligheten är som bekant komplex.

Sammantaget framstår alltså Nycanders resonemang mest av allt som ett resultat av ickeverifierbara och paranoida vanföreställningar, byggt på tämligen lös grund. Det är synd, eftersom jag delvis delar Nycanders känsla av att liberala perspektiv är tämligen frånvarande i svensk idédebatt.

Kunskapen om den liberala ideologin är, på sina håll, klen. Liberalism hanteras ofta som blott en ekonomisk teori, medan dess patos för jämlikhet, frihet och lika villkor för alla människor glöms bort. Jeremy Benthams engagemang i arbetarnas usla villkor i industrialiseringens England, hans intresse för djurs lidande, Mills kamp för kvinnors rättigheter och John Rawls starka betoning på att alltid utgå ifrån de minst privilegierades perspektiv vid politiska beslut är liksom inte lika intressant i en antiliberal vänsterretorik.

Tänk om Nycander använt sina två helsidor i DN till att upplysa oss om varför liberalism är nödvändig i stället för att häva ur sig anklagelser. Då hade han öppnat för en riktigt intressant debatt.