Myggorna är värre än tigrarna. Vedergällningen mot författaren Maja Lundgren har pågått i mer än en månad nu i bästa camorrastil. Som straff för att ha använt namn ur den litterära makteliten desavoueras hon genom att beskrivas som psykiskt sjuk. De namngivna och de med uppdragsgivare, kolleger, vänner och makar på Aftonbladet är rasande. Men det är väl boken, det litterära projektet, vi ska bedöma?
Maja Lundgren har skrivit en fullkomligt lysande roman som smälter samman form, innehåll och avsikt. I en chatt på Dagens Nyheters hemsida får hon frågan "Är den i första hand en hämndaktion eller en roman?" och svarar: "Den är litterär aktivism som förhoppningsvis kan åstadkomma förändring."
Namnanvändningen är kongenial. Just de personer vars nätverk har makt att starta ett medialt drev, att diskvalificera det litterära projektet, tilldelas olika roller i romanen, men inte bara på ett fåtal sidor som ibland hävdats i debatten. De blir en integrerad del av romanbygget. Lundgren utnyttjar den vanliga tendensen att läsa böcker som om de är reflektioner av författarens liv och kombinerar det med ett omnipotent sanningsanspråk. Redan efter ett tiotal sidor är romanjaget och författarjaget totalt sammanflätade till exempel med meningar som: "Den lilla gumman fick bli förebild för en sådan liten gumma i den roman jag höll på att skriva."
Men författaren gillrar en fälla.
"Myggor och tigrar": "Om jag antecknar vardagliga saker som ibland blir sega, triviala och repetitiva - - - så får det lov att vara bristfälligt. Det kan också vara naivt eller spretigt. Och det gör ingenting om det inte blir litteratur eftersom antiestetiken ju är något jag alltid har eftersträvat."
På ett plan skriver hon sönder romanen genom att blanda in författarrösten, stapla triviala händelser och iakttagelser eller föra in metalitterära resonemang. Hennes belackare har också gång på gång slagit fast att det här inte kan betraktas som en roman, den kan inte kritiseras som litteratur. Den är spretig, osammanhängande och tråkig, hävdar de.
"Myggor och tigrar": "Vi måste hitta ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir damer och herrar kritiker upprörda. - - - vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken./Att långsamt utveckla ett tråkigt inferno."
Den övergripande metaforen i boken är den italienska maffian, camorran, som sinnebild för det svenska, eller snarare stockholmska, kulturlivets maktstrukturer. Accepterar man det och läser boken konsekvent utvecklar sig en briljant gestaltad analys av hur män skaffar sig positioner med hjälp av mer eller mindre dolda allestädes närvarande hot om våld, sexuellt våld eller sanktioner av olika slag.
Samtidigt som hon analyserar maktordningen i teorin gör hon sin bok till ett kraftfullt vapen mot den och vänder därmed uppochned på hela föreställningen. Hon upplöser både romanformen och de föregivna rollerna i samma akt. Fiktion blir fakta och fakta blir fiktion. För att konstruktionen ska fungera behövs ett sammanhållande element mellan dessa till synes motsatta rörelser.
"Myggor och tigrar": "Att hitta en lögn så uppenbar att alla kan se den men så fräck att ingen tror på den. Så att jag bara skulle verka paranoid om jag avslöjade den. Var receptet."
Och in träder de dolda budskapen på Aftonbladets kultursida. Det är den punkt i intrigen där fiktion och fakta smälter samman. För att litteratur ska vara riktigt bra, skriver Lundgren, måste den vara ett kognitivt framsteg. Alltså ge nya insikter, medvetandegöra något som inte tidigare var känt eller uppmärksammat.
Hon kunde knappast ha lyckats bättre med sitt uppsåt. Medvetenheten om könsdiskrimineringen i litteratur-, medie- och kulturvärlden har aldrig varit mer akut.
Men varför vill ingen av kulturens makthavare diskutera kärnan i Maja Lundgrens bok? Att männen sitter på makten inte bara vad gäller Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet. Vi är många som har känt igen oss med erfarenheter från olika delar av kulturlivet.
Att män använder sex för att utöva makt bygger på föreställningen att män under vissa givna förutsättningar inte kan kontrollera sina drifter, alltså är de inte ansvariga för vissa handlingar som de begår under dessa omständigheter. Ett "snedsteg" är inget de kan klandras för.
I rättssalar runt om i landet bekräftas detta synsätt varje gång en försvarsadvokat frågar våldtäktsoffret hur hon var klädd. Ett slags våldsromantik som tar sig uttryck i påståenden som att "kvinnor säger nej men menar ja".
En flört på jobbet är "naturlig". Men det är männen som avgör var gränserna för flört och trakasserier går.
Ett sätt att göra motstånd är att synliggöra. När den Snälle Svenske Mannen lägger en hand på din häck säg högt och tydligt så att alla hör det: Du har handen på min häck, ta bort den.
Det är ett sätt att bryta överenskommelsen om över- respektive underordning. Det brukar straffa sig.
Maja Lundgren skriver i början av boken: "Något hade satts ur spel. När jag passerade på utsidan av räcket lämnade jag civilisationen. Under de omständigheterna - garantier? - beskydd? - välvilja?"
Det som nu utspelar sig är en salig blandning av alla härskartekniker samtidigt: osynliggörande, förlöjligande, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Människor som utsätts för det börjar till slut att ifrågasätta sina egna upplevelser.
"Myggor och tigrar" igen: "Jag började ifrågasätta mina sinnen. - - - Att låtsas se något som inte finns. Att inte låtsas se något som finns. Tvångstanke. Manisk upptagenhet."
Likt Dostojevskij i "Anteckningar från ett källarhål" kastar hon ömsom ut sitt romanjag i självdestruktiva och antisociala utbrott, ömsom i ånger, självkritik och paranoia.
Men att romanfiguren Maja Lundgren säger att hon kanske är paranoid är inte samma sak som att författaren Maja Lundgren är paranoid. När erfarna litteraturkritiker tar miste på en sådan sak måste det vara en medveten taktik, eller också är de inte kvalificerade för sitt jobb.
Drevet mot Maja Lundgren har nått en oacceptabel nivå. Vi uppfattar det som ett avsiktligt försök att tysta henne som författare.
Vem vågar kritisera makten efter detta, när makten har väl tilltagna spaltmeter att tillintetgöra den som anklagar? Vart tog den konstnärliga och intellektuella friheten vägen? Hur psykiskt labila vågar vi framstå i våra egna texter efter det här?
"Myggor och tigrar": "Det ser ju ut som förtal. Hur kan jag veta att jag nått fram till något sant? - - - Någon som känner mig riktigt illa skulle kanske tro att det är den litterära sensationen jag är ute efter."
"Myggor och tigrar" går utanför sina egna ramar så kraftfullt att den blir en handling. Och den träffar mitt i veka livet på "kulturmaffian". Det här är "litterär aktivism" när den är som bäst.
Mediedrevstigern gör vad den kan för att avliva ett mycket modigt och kvalificerat författarskap. Men ute i det finkulturella träsket fortsätter myggen att verka.
Christer Hermansson, Anneli Jordahl, Marie Peterson och Mats Söderlund
Alla är författare