Det går ett spöke genom Europa – förortsrevoltens spöke. På senare år har vi sett krigsliknande bilder på tv från Paris, Lyon, Rotterdam, Köpenhamn och flera andra städer där förortsungdom och polis drabbat samman. Julen 2008 blev också Rosengård i Malmö och Tensta i Stockholm en del av denna rapportering.
Men denna revolt, som nu oroar den etablerade ordningen runt om i Europa, startade inte – som många vill göra gällande – med den heta franska hösten 2005 när 300 franska städer stacks i brand under några intensiva novemberveckor. Den måste ses som en länk i en lång historisk kedja av urbana resningar, visar kulturgeografen Mustafa Dikec i sin studie ”Badlands of the Republic” (2008).
Han förlägger startpunkten till 1981, då brittiska ungdomar i fattiga och nedgångna stadsdelar som Brixton (London), Toxteth (Liverpool) och Moss Side (Manchester) reste sig mot Thatcherregimens nedmontering av välfärdsstaten och den redan då militariserade brittiska polisens provokationer riktade mot människorna i dessa områden.
Redan samma år började franska myndigheter oroa sig för ett ”Brixton en France”, och det är också vid den här tiden som Jean-Marie Le Pen kunde kamma hem politiska poäng sedan medierna utmålat de unga från dessa områden som samhällets fiender. Under 1980-talet blir den sociala polariseringen allt mer påtaglig, och Dikec visar på ett mönster där den framväxande nyliberaliseringen av Europa samtidigt medför en ny social och rumslig ordning i de flesta större städer.
Det urbana rummet utvecklar avspjälkningsprocesser som omvandlar vissa områden till ”badlands”. Parallellt skapas ett nytt samhällsklimat med nolltolerans, skärpt kontroll och systematisk övervakning av vissa grupper och platser. På ett plan lever alla i samma stad, men beroende på social position, utbildning, ekonomi, etnicitet, religion etcetera befinner man sig ändå i olika världar. Stereotypa föreställningar frodas och i den rädsla för den Andre som utvecklas får den rumsliga dimensionen en avgörande betydelse. ”The politics of space” konsoliderar den rådande sociala ordningen.
Frågan om huruvida en liknande utveckling som den i Frankrike skulle vara möjlig även i Sverige har ställts mer än en gång. Vinterns händelser i Rosengård och Tensta gav ett svar. Sverige är en del av det postkoloniala Västeuropa, där de stora städernas ”immigranttäta” bostadsområden avskiljts alltmer från det övriga samhället.
Ungdomsstyrelsens rapport Fokus 08, om ungas villkor i svenska förorter, visar att 35 procent av alla unga mellan 20 och 25 år i stadsdelar som Rosengård och Hjällbo varken studerar eller arbetar.
Enligt Rädda Barnens återkommande studier över barnfattigdomen i dessa områden växer 60–65 procent av barnen där upp i familjer som lever under fattigdomsgränsen. Den i dagarna framlagda rapporten om boendesegregationen i Göteborg 1990–2006 visar också att såväl segregationen som klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
De här förorterna är inbegripna i vad den fransk-amerikanske sociologen Loic Wacquant betecknar som en territoriell stigmatiseringsprocess. I den nyligen utkomna ”Urban Outcasts. A comparative sociology of advanced marginality” (2008), menar han att denna stigmatisering inte bara avgör hur den sociala ordningen upprätthålls, den skapar också formerna för motståndet. De samtida ekonomiska villkoren producerar en ”avancerad marginalitet” där vissa grupper mer eller mindre fjättras i utanförskap och ett icke fullvärdigt medborgarskap, vilket i sin tur skapar den vrede som får förorternas unga att resa sig.
Revolten hösten 2005 artikulerade ett otvetydigt krav på rättvisa och upprättelse, menar även Mustafa Dikec, och den kan inte förstås utan att man beaktar den vrede som växer ur att förortens unga, alltid och överallt, blir betraktade som andra klassens medborgare. Förortsrevolten är visserligen inte att betrakta som en social rörelse i vedertagen mening, men det innebär inte heller att de ungas frustration kan reduceras till enbart vettlösa och destruktiva våldsaktioner. Från en annan horisont kan det den officiella politiken definierar som ”badlands” tvärtom ses som bärare av möjligheter till en politisk mobilisering som kan öppna nya rum för dialog.
Det vanliga påståendet att våldet och förstörelsen är det enda språk dessa ungdomar känner till och därför måste mötas med samma språk visar bara att politiker, medier och samhällets institutioner inte förmår ta till sig de ungas röster och kulturella uttryck. För var och en som lyssnat på den franska rappmusiken från dessa områden är det uppenbart att det finns and-ra språk än våld och destruktion. Den gör ofta anspråk på att vara en ny typ av journalistik, en röst från marginalen som vill öppna en dialog om unga människors livsvillkor.
Både internationellt och här i landet har det förts en diskussion om nya tendenser i denna lokalt förankrade, men globalt uppkopplade, hiphopkulturs relation till folkbildning och närdemokrati. Ungefär som arbetarrörelsen tidigt använde sig av kultur, bildning och lärande som strategiska nycklar för att ge arbetarklassen självmedvetande nog att kräva tillträde till samhället, arbetar nu unga hiphoppare ute i några av miljonprogrammets stigmatiserade förorter med att organisera och koordinera marginaliserade grupper.
Gatans Röst och Ansikte i Rosengård är kanske den rörelse i Sverige som mest låtit tala om sig, men liknande grupperingar finns också i Göteborg och Stockholm. Ett intressant exempel från Göteborgs nordöstra förorter är gruppen Wordsilah (Ordet som vapen). Några textrader i deras Youtube-hit, ”I skuggan av den blågula flaggan”, blottlägger distinkt den ”politics of space” som definierat Angered som badlands och som hettat upp den gentrifierade innerstaden.
Folkhemmet – det blev tillbostadsrätter i centrum av stan
alla vill vara mitt i smeten
så man måste förhandla med satan
– – –
Osynliga upplopp som skapar obalans
sätter folk i hat-trans
så dom röstar på rasister och
krigar på gatorna tills hela Sverige brister
Låten är en kritik av nyliberala mantra och visar på den hybridiserade förortens nya gemenskapsformer.
Hade det franska samhället varit öppet för de inviter till dialog som finns i den franska förortsrappen kanske vi hade sluppit de scener som hösten 2005 utspelade sig runt om i de stora städernas förorter. I Sverige har politiken, skolan och det civila samhället fortfarande möjligheten – gå in på www.youtube.com, skriv in Wordsilah och dialogen kan börja.