Dokumentärfilmaren Gregor Nowinski trädde fram på denna sida den 15 december och berättade att det var drottning Silvia själv som gick ut offentligt och berättade om sin fars medlemskap i nazistpartiet. ”Det blev alltså inte avslöjat av TV 4:s ’Kalla fakta’ utan berättat för mig av drottningen själv och av egen vilja. Hon kunde likaväl ha vägrat att prata om det. Det stod henne fritt.”
Äntligen. Nowinski har dröjt länge med att rätta till den kränkande, felaktiga beskrivning som TV 4 försett svenska folket med och som drabbat drottningen djupt orättfärdigt.
Men när detta nu klargjorts kan ändå inte ”Kalla fakta”-chefen Johan Åsard (DN 19/12) medge sitt mediala övergrepp på drottningen. Han påstår att Nowinski ”stämmer in i kören som tycker synd om drottningen” och hävdar att ”Kalla fakta”-programmen minsann var balanserade och respektfulla. ”Inget skvaller och trams”, enligt rubriken över hans försvarstal.
Hade reportrarna som skrev om henne då hon skulle bli svensk drottning ”varit riktigt skickliga hade de kanske också hittat dokumenten som visar att Walther Sommerlath deltog i ariseringen av ett judiskt företag”, skriver Åsard. Trots att det numera står klart att drottningens far faktiskt hjälpte en av ariseringen fördriven judisk man till en framtid i Brasilien, med ett startkapital som likvid för företaget i Berlin – något han annars inte hade kunnat få med sig ur Hitler-Tyskland – påstår alltså Åsard att Walther Sommerlath ”deltog i ariseringen”. Det är att förneka fakta.
I själva verket har Johan Åsard anledning att fundera ordentligt på hur skickliga hans reportrar var när de gjorde sina frontalangrepp mot drottningens far och drottningen själv. När jag, inför en debatt i TV 4:s ”Kvällsöppet”, såg igenom programmen slogs jag av möjligheten att det gått till just så som det senare, genom förre riksarkivarien Erik Norbergs undersökning, visat sig ha gått till. Det fanns en uppgift om att den judiske mannen blivit ägare till en kaffeplantage.
Vi vet nu att den, och några tomter där numera svenska storföretag har sina Brasilienfabriker, utgjorde mannens likvid för fabriken, och det öppnade vägen för honom till Brasilien och till en framtid där.
Varför nystade inte ”Kalla fakta”-reportrarna vidare på den tråden? Varför undersökte de inte denna möjlighet, som det alltså inte krävdes en grävande journalists tränade öga för att se?
Never check a good story? Krävs det inte mer för att förtjäna Stora journalistpriset?
Visste Astrid Lindgren hur rätt hon skulle få när hon, vid ett möte med den unga drottning Silvia, lade sin hand om hennes kind och sa: Gud bevare drottningen – för journalisterna.
Madeleine Leijonhufvud
kulturdebatt@dn.se
Professor i straffrätt och styrelseledamot i World Childhood Foundation