”Kulturnämnden stryper fria teatrarna” är DN:s rubrik på några av de fria teatergruppernas upprop mot kulturnämndens reform av kulturstödet (DN 15/12).

Ingegärd Waaranperä beskriver sedan reformen (DN 16/12) som att ”teatern är i strykklass”, ”plötsligt en smäll på fingrarna”, ”småmynt på gatan för teatergrupperna att slåss om”.

Bakom DN:s Orwellska nyspråk döljer sig faktumet att verksamhetsstödet till Stockholms fria kulturliv mellan budgetarna 2006 och 2010 har ökat från 60,6 till 64,9 miljoner kronor. Dessutom har kulturbonusen som fördelas över samma mottagare ökat från 0 till 6 miljoner kronor. Det innebär att stödet till fria grupper inom teater, dans, musik och film etcetera – kultur är ju inte bara teater – har ökat med 17 procent. Strykklass?

Den reform som kulturnämnden nu har fattat beslut om innebär att fler verksamheter än tidigare ska få del av verksamhetsstödet, och följaktligen att några av de tidigare mottagarna får lite mindre.

Teater Tribunalens konstnärliga ledare Frida Röhl förklarade i SVT:s lokalnyheter att reformen därmed är ”en kulturfientlig signal” och ”ansvarslös kulturpolitik”.
Samtidigt har stödet till de tre teatrarna som står bakom uppropet ökat med nästan 100 tkr, och då är bonusen för 2009 och 2010 ännu inte fördelad. Stockholms stads ”kulturfientliga signal” till Teater Tribunalen har mellan 2006 och 2009, inneburit ökat stöd från 820 000 till 1 053 000, inklusive bonus. Nu kommer det fasta stödet att minska med 30 000. Ansvarslös kulturpolitik?

Min ambition med kulturstödet vilar på två ben.

För det första är det rimligt att de verksamheter som får kulturstöd också ska ha ett särskilt stöd för att locka stockholmarna till kvalitetsteatern, det är trots allt de som har betalat. Verksamhetsstödet finns för att teatrarna ska ha råd att misslyckas, bonusen läggs på toppen när de lyckas nå fler.

För det andra vill jag medverka till att kulturlivet inte gör sig helt beroende av offentligt stöd. Ett fritt kulturliv borde också tycka att det är positivt när det blir lättare att påverka sin egen ekonomi.

Den allvarliga frågan är i stället vad som händer om vi får en populistisk politisk majoritet i Sverige eller i Stockholm som verkligen tar strid mot den nyskapande och vågade kulturen. Hur ska teatergrupperna klara sig då när de har gjort sig beroende av politiska beslut? Och vilka kraftuttryck har DN kvar att använda när den fria kulturen verkligen stryps?