Klassdebatten har nu traskat vidare och kommit in i filmens värld vilket känns hoppingivande. Svensk film och klass har liksom varit en svår kombination länge. Inte minst arbetarklasskildringar ska helst vara engelska, så är det bara. Brittiska filmer har dom rätta, mustiga white trash-karaktärerna som man till exempel hittar i Mike Leigh-filmer och som åtminstone tidigare har älskats av den del av den svenska medelklassen som är filmförståsigpåare. Och vars framgångar antagligen delvis handlar om det Moa Matthis tar upp, att medelklassen gärna vill känna sig överlägsen dumskallarna i arbetarklassen (förutom förstås att Leighs filmer är starka och välgjorda i sig).

I vilket fall är jag en av dom som står bakom familjefilmen "Förortsungar"och som enligt Jesper Weithz (DN 20/6) avslöjat oss genom att vi låtit filmens fördomar om klass passera. Han påstår (med hjälp av några citat från kamratboken på filmens hemsida!) att bittra, olyckliga och arbetslösa Maggan i filmen skulle vara symbolen för arbetarklassen medan socialtjänstkvinnan Janet är medelklassen personifierad och glorifierad. Han glömmer praktiskt nog att barnen och nästan alla vuxna karaktärer i filmen (utom typ socialchefen) också tillhör arbetarklassen och i huvudsak skildras positivt och mer sammansatt, kanske särskilt hårdrockaren Johan och suputen Pekka.

Innan filmen hade haft premiär pratade jag med en journalist som menade att det var politiskt omöjligt att göra en film om förorten. Antingen skulle vi bli anklagade för att bara beskriva förorten som elände, eller å andra sidan, vara politiskt korrekta och oreflekterat hylla den. Hur vi lyckades med det balanstricket är upp till andra att avgöra, men det mest absurda med Jesper Weithz inlägg är att han verkar mena att existensen av en sådan karaktär som Maggan, skulle uppstått ur vår omedvetna beröringsskräck med arbetarklassen.

Ledsen Jesper att göra dig besviken, men vi som jobbat med filmen är ganska medvetna om klassfrågor. Flera av oss är klassresenärer och Ylva Gustavsson, regissören och huvudförfattaren bor själv i en miljonprogramsförort. Vi har mött och möter sådana som Maggan. Det finns - hör och häpna - bittra människor i betongförorten, precis som det gör i förorten Djursholm - eller Stockholms innerstad. Maggans funktion i berättelsen var just att visa att alla i betongförorten inte är änglar. Och vi ville också vara tydliga och nå många människor med vår berättelse, inte minst barn.

För jag skulle vilja påstå att filmen som bred konstart bygger på ett visst mått av typisering eller social förenkling, eftersom filmupplevelsen utgår från igenkänning. Och att kvalitet sen handlar om hur detta görs.

En karaktär i en spelfilm uppstår ur att en skådespelare filtrerar sig själv genom idén om en annan person. Att göra spelfilm med rakt igenom unika karaktärer är därför i sig omöjligt. Men ju längre man försöker gå åt det hållet, ju mer handlar det om att göra en speciell genre, art house- eller experimentfilm, vilket oftast är en angelägenhet för en mindre och speciell publik, om man så vill den bildade medelklassen eller mellanskiktet, vars medlemmar ofta ser sig som unika individer punkt slut.

Personligen föredrar jag ordet mellanskikt framför medelklass, mellan visar vad det handlar om, att stå mitt emellan. Ibland hamnar de hos arbetarklassen, ibland hos överklassen. Medel låter som ett snittvärde mellan arbetarklass och överklass. Men mellanskiktet har sina egna agendor, sina egna intressen att försvara, och sina egna filmklichéer. Framför allt att skildra individer som om dom skulle vara opåverkade av sin sociala tillhörighet. "You're think you're so clever and classless and free", som John Lennon sjunger i "Working class hero".

Jag längtar efter svensk film med klassperspektiv, oberoende av vilken klass den vill skildra. Jag vill se fler Maggan, vare sig hon är en bitter hemmafru från Djursholm, cynisk journalist från Stockholms innerstad eller arbetslös socialbidragstagare från betongförorten. I renodlingen finns också en möjlighet till fördjupning. Först när människor skildras i sitt sociala sammanhang, kan man få syn på det som verkligen är allmängiltigt. Att människor i alla klasser bär på ungefär samma drömmar och delar (om än ojämlikt) samma värld.