Redan för fem år sen var jag övertygad om att övre medieklassens böner om ett långsammare samhälle snart skulle sluta eka i spalt och film. Det var tiden då Göran Greider klippte häck i söndagsbilagor och feminister fick ont i magen av dagis; åren då jord, blod, rytm och djup skulle bota samtidens vind, nerv, brus och yta.

Ordet naturligt hade heydays och kyrkan såg århundradets surfchans i annalkande miljövåg.

Men jag misstog mig.

Wim Wenders, en man som gjort tänkvärd film, har just lagt fram ett pekoral (”Palermo shooting”) byggt på plattityden att ”man bara lever en gång” och därför måste ta vara på nuet för plötsligt är det över. Att ”vi” håller på att förlora insikten om att liv och död är absoluta motsatser som svart och vitt, som fotografiska negativ. Eller rättare: som negativ var.

Wenders försök att intellektualisera nollnoll­talets storsäljande trivialitet – det som driver såväl heminredningsboom som nykonservatism och trons comeback – har fortfarande sin parallell i varje svensk mediekanal.

Nyligen ekade sommarprataren Ann Heberlein för femtielfte gången att en egen trädgård – ”det långsamma skådespelet” – är det enda riktigt trösterika i en ”föränderlig värld”, och P 1:s ”Heliga familjen” tog häromdagen ett kvasi­kritiskt grepp om ”hemmet” som inte blev annat än ytterligare reklam åt Ernst Kirchsteigers sponsorer.

Att eliten vill att världen ska stå still är inget nytt, och man önskar därför en sorts global klassanalys av detta wenderska ”vi”. Vilka är det som står bakom det överallt framförda behovet av att stanna tiden? Var bor de, vad gör de, hur många är de? Är det Sveriges alla pensionärer vars barn inte synts till på ett år? Irans kvinnor? Afrikas bönder? Brasiliens hemhjälp? Indiens daliter?

Jag tror i stället att de mest högljudda hör till den kommunikativa revolutionens förlorare. En skara vars kraxande blir högre i takt med att de mediala piedestalerna blir färre.
De som i dag gråter över handstilarnas död är de som förlorade fotfästet när mängden fick redskap att begrava kunskapsestetikens skol­uniform, i en tid där det – tack och lov – blivit enklare att vara någon annan än att vara sig själv.