I sommar är det fyrtio år sedan Neil Armstrong tog mänsklighetens första steg på månen. Det skedde en varm sommarkväll, klockan 21.17 svensk tid, den 20 juli 1969.
Minnesartiklarna har redan börjat droppa in. Och fler kommer framöver.
Det är lätt att glömma hur sensationellt det var. Vilken fantastisk nyhet. Kanske uttrycker satirtidningen The Onion bäst häpnaden inför prestationen i sin slagkraftiga minnesrubrik: ”Holy shit! Man walks on fucking moon!”
I årtusenden hade människor drömt om månen. Så åkte tre 39-åriga amerikaner dit.
Månlandningen var på många sätt en monumental framgång. Men den kan även, som Joel Achenbach skriver i National Geographic, ses som slutet på en epok snarare än början på något nytt. Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrins två timmar långa månbesök blev inte början mänsklighetens kolonisering av månen, och erövring av rymden. Tvärtom ställdes Apolloprojektets sista planerade månlandningar in. Varje månresa var ju så dyr. Dessutom var de ett oerhört vågspel, med katastrofen som ständigt resesällskap.
Saken är den, skriver Achenbach, att vi egentligen inte kan resa till månen. Eller, vi kan göra det fast bara efter ”exceptionella ansträngningar och med stort mod under mycket speciella omständigheter”.
Men rimligen måste det också ha varit något mer som gjorde att rymdepoken i princip tog slut i samma ögonblick som den började. I sagorna var månen en plats full av mysterier och liv. I verkligheten fann vi en iskall, dammig stenklump, livlös sedan tidernas begynnelse.
Många år senare satte ”Buzz” Aldrin ord på det störande i upplevelsen när han summerade den historiska färden: ”Vi bor på ett mycket litet sandkorn i ett ofantligt universum – och vi tog oss till närmsta sandkorn”.
Författaren HP Lovecraft, i år flitigt utgiven på svenska, har skrivit om vad han kallar ”den kosmiska skräcken”, fasan som fyller oss när vi till fullo inser att universum är tomt, oändligt och helt ointresserat av om människorasen lever eller dör.
Kanske var det denna insikt som – i tysthet – spred sig i efterdyningarna av månlandningen. Som gjorde att vi darrande drog oss tillbaka till jorden. Här, i denna bräckliga oas, är vi trygga. I alla fall ännu en tid.