För att få framgång i det moderna kriget måste man se mer och bättre än fienden. Bilder tagna från luften (med luftballong under det amerikanska inbördeskriget; med flyg under världskrigen; sedan några decennier med satellit) har därför blivit en helt avgörande aspekt.
Krig utkämpas ännu på slagfält men också i – och med – bild. Men inte bara insamlingen utan också tolkningen av bilder blir avgörande (de mörka fälten på satellitbilderna är byggnader – men kan de vara fabriker för tillverkning av massförstörelsevapen?). Liksom den välavvägda spridningen av bilder kan ha en opinionseffekt (tänk på bilden av den napalmbrända flickan från Vietnamkriget).
Någon bild av den döde Usama bin Ladin lär det emellertid dröja innan vi får se. Tills vidare blir det som i en skräckfilm, där det otäckaste alltid sker utanför bild. Men bilderna finns! Som belägg för deras existens har vi därför fått se bilder av åskådarna till de bilder vi inte får se (det vill säga president Obama och hans säkerhetsrådgivare).
Beslutet att inte offentliggöra bilderna av den döde fienden är inte en retorisk fint och inte heller en akt av omsorg om vare sig bin Ladins anhöriga eller bildens övriga publik. Nej, bildförbudet markerar i stället den slutgiltiga överlägsenheten hos stridens segrare, som uppvisar en suverän kontroll över bildernas insamling, tolkning och spridning. Man har bilderna, man vet vem de föreställer, man kan visa dem men väljer att inte göra det.
Vår tids bildfrenesi har tagit sådana proportioner att vi reagerar mer på de få bilder vi inte får se än alla dem vi ser mot vår vilja. När den legendariskt bildskygge författaren Thomas Pynchon medverkade i ett avsnitt av The Simpsons fick han – med ett fullkomligt genialt uppslag – till och med som animerad karikatyr ha en påse på huvudet.
Andra individer med bildförbudet som princip är Usama bin Ladins banemän, vilka har inskrivet i sitt anställningskontrakt att inte uppträda på fotografi. Navy Seals Team Six måste vara hemliga så till den grad att deras befälhavare kan hävda att de över huvud taget inte existerar.
Som många islamologer påpekade apropå Muhammedkarikatyrerna, finns inget egentligt stöd i Koranen för ett bildförbud. Då är Bibeln tydligare: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.” (2 Mos 20:4). Ändå har kristendomen, till skillnad från judendom och islam, varit mer liberal i sin bildkultur. Att nu USA väljer att anamma principen inför bilden av den militanta islamismens ledargestalt, kan tyckas ironiskt.
Inte minst som bin Ladin var så medveten om bilden av sig själv. Så länge han levde spred han sitt budskap genom, alldeles bokstavligen, sin image. Få har någonsin sett bin Ladin, men ingen kan ha undgått bilder av honom: inspelade videosnuttar; poserade porträtt med kalasjnikov; suddiga fotografier i okända ökenterränger och så vidare.
Så fick bilden av bin Ladin ett dubbelt och motsägelsefullt syfte. Å ena sidan rörde det sig om bilden av fienden, spridd till allmän varnagel men också som referens för igenkänning: wanted, dead or alive. Å andra sidan tjänade bilden av bin Ladin också – liksom exempelvis den av Che Guevara före honom – som standar för den andra sidans mobilisering.
Som få andra var bin Ladin sin bild. Att den allra sista bilden av honom förblir osedd av de flesta är därför följdriktigt eftersom den inte är en bild av honom utan av hans lik, det vill säga en bild som skulle bevisa att han inte längre existerar.
”Det är ingen tvekan om att Usama bin Ladin är död”, sade Barack Obama i ett av sina första uttalanden efteråt, ”så vi tror inte att ett fotografi kommer att göra någon skillnad”. En sådan trofé vore ovärdig den goda saken: that is not what we are. Om den motiveringen är ärligt menad har USA blivit en annan än man var. I sammanhanget är det nämligen intressant att notera vilket namn operationen gick under, tillika kodordet som skulle meddelas överbefälhavaren när uppdraget var slutfört. ”Geronimo!” är amerikanska fallskärmssoldaters stridsrop sedan länge, men också namnet på en tidigare fiende nummer ett till USA. Och liksom bin Ladin är han oerhört visuellt väldokumenterad, trots att fotografin då ännu var ny. Men den emblematiska bilden av Geronimo med ett gevär i handen i karaktäristisk Arizonamiljö är inget dokumentärt foto av krigaren in action. Bilden togs nämligen ett år efter att han kapitulerat; sannolikt i ateljé med oladdad bössa och kaktusar i krukor.
Den besegrade fienden tvingades således att simulera sig själv sådan han var i sin krafts dagar, en förnedring som nådde sin kulmen under världsutställningen i Saint Louis 1904, då den drygt åttioårige krigsfången Geronimo fick sälja fotografier av sig själv för tjugofem cent styck (av vilka han själv fick behålla tio).
Fotografiet har sedan det uppfanns betraktats som emblem för autenticitet. I ”Det ljusa rummet: Tankar om fotografiet” analyserar Roland Barthes bland annat ett fotografi av Lewis Payne, som dömts till döden för mordförsök på den amerikanske statssekreteraren 1865 (drygt tio år innan Geronimo började leda sin kampanj). Barthes slutsats tycks paradoxal men är förstås ändå sann: ”Han är död och han skall dö.”
Kameran har alltid varit nära förbunden med kriget, och fotografier av stupade har varit ett centralt inslag sedan åtminstone slaget vid Gettysburg. Robert Capas berömda bild från spanska inbördeskriget ”Loyalist militiaman at the moment of death, Cerro Muriano, September 5, 1936” är bara det mest kända exemplet på kamerans förmåga och tjänstvillighet att avbilda våldsamma dödsögonblick och bära vittnesbörd om krigets fasor. Det är därför som författaren Mary McCarthy, apropå den relativa avsaknaden av fotografier från historiens värsta bombanfall, kunde säga att Hiroshima ”är ett slags hål i vår historia”.
Apropå hål lär det visserligen ha funnits en kamera monterad på ”Enola Gay” för att dokumentera förödelsen rakt uppifrån, men hettan från detonationen blev så stark att den brände ett hål rakt igenom objektiv, kamerahus och film, som vore händelsen för ohygglig för att över huvud taget kunna avbildas.
Den kula som ändade Usama bin Ladins liv lär ha gått in strax ovanför ögat, som en otäck illustration av Virilios tes om förbindelsen mellan seende och skjutvapen. Detta hål i bin Ladins huvud har också det använts som argument för att inte publicera bilden: det skulle vara för otäckt att se.
Vedervärdigare än någon bild någonsin kan vara uppfattar jag emellertid den spridda gung ho-attityden att världen i och med det överlagda dödandet av bin Ladin ”blivit något mer rättvis” (DN:s ledare 3/5). Men det lär dröja innan vi får se om bilden – the shot – blev lika bra som det skott som föll strax innan.
Jan Holmberg
Filmhistoriker och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman
kulturdebatt@dn.se