I senaste numret av modemagasinet Litkes skriver Göran Greider en dikt om hur mycket han avskyr mode. Den inleds så här:
"Hela mitt liv har jag avskytt kläder. /De är mina motståndare /och de kläder jag faktiskt bär liknar snarare/ ett slags uniform: /jag har tjugo svarta t-tröjor/ som bara jag kan skilja från varandra /och så en vit, liggande lika främmande /som en döende svan på garderobshyllan"
Att dikten publiceras i Litkes är talande. Sedan länge finns det i Sverige modemagasin som tar nya vägar, med en journalistik som till form och anslag har mycket mer gemensamt med klassisk kulturjournalistik än de oreflekterade köptips som för många kommit att bli synonyma med svenska modetidningar.
Det här borde vara självklarheter, men tycks ändå värt att påpeka då flera röster i den senaste tidens konsumtionsdebatt svepande avfärdat allt "mode" som ett och samma. Tidningar som Litkes och Rodeo ser mode som en kulturyttring bland andra, en konstform som precis som litteraturen eller måleriet har sina avantgardister, sina vattenbärare och sina överbetalda stjärnor.
De designerväskor Sisela Lindblom låter bli symbol för allt som är fel i världen våren 2007 får väl sägas tillhöra de sistnämnda. Vad hon verkar missa, vilket Karin Eder-Ekman redan varit inne och nosat på (DN 13/4), är att det bara handlar om kvinnans motsvarighet till mannens schweiziska vitguldsklocka.
Det finns alltså två sidor av den här diskussionen. Dels könsaspekten, där viljan att äga en svindyr designerväska kan ses som ett kvinnligt uttryck för något som länge varit ett manligt privilegium. Men också klassaspekten. Den bildade medelklassen är numera den samhällsgrupp vars prerogativ det är att definiera vad som är god och dålig smak. De senaste veckornas konsumtionsdebatt handlar mycket om att döma ut vad överklassen ser som självklart och arbetarklassen kämpar för att uppnå.
När Göran Greider skriver om tjugo svarta t-tröjor som bara han kan skilja ifrån varandra antyder han sin egen klassresa. Någonstans mellan raderna finns en medvetenhet om att uniformen han nu bär, den svenske kulturarbetarens, har möjliggjorts av hans intellektuella skärpa. Göran Greider tillhör numera Sveriges totalt sett mest köpstarka samhällsklass, men medeklassens makt är ändå mer än något annat en makt över orden.
Precis som vi kan definiera vad god smak är kan vi också välja att ta avstånd från smak över huvud taget. Kanske kan konsumtionsdebatten därför ses som en intern medelklasskamp. För i ett Sverige där allt fler, särskilt inom medelklassen, skaffar sig statusmarkörer som tidigare varit reserverade för det ekonomiska toppskiktet är det naturligt att de vars prestige mer vilar på intellektuell skärpa känner ett behov av att definiera sin ställning ännu tydligare.
Följdfrågan blir hur som helst: Om man saknar Göran Greider eller Sisela Lindbloms intellektuella skärpa, eller bara inte har orden för att definiera sig själv inför omgivningen, hur gör man då? När den svenska intelligentian fördömer väskkonsumtion ifrågasätter de rätten för människor utan deras maktmedel att uttrycka sig även på detta sätt.
Det är något man bör vara medveten om. För den bildade medelklassen är en noppig kofta alltid mer värd än en Kellyväska.
Sedan behöver inte det innebära att Sisela Lindblom eller Göran Greider har fel i sak. Konsumtionsbudskapen har kanske aldrig varit så entoniga som nu. I det perspektivet kan det vara intressant att notera att modeindustrin i det tysta redan börjat rusta för en backlash och den våg av miljö- och tredje världen-engagemang som nu sveper över västvärlden. Paris modehus är medvetna om att många av framtidens konsumenter inte kommer att vara beredda att betala för skrikig status. I stället riktar man in sig på mer subtil "prestige": material, tillverkningsprocesser och slutprodukter i form av plagg och accessoarer svarar alla mot ekologiskt och etiskt hållbar utveckling.
Det här kan förstås tyckas cyniskt, men egentligen är det ju precis samma sak som de senaste veckornas debatt handlar om. I stället för att betala för abstrakt status, som bara ligger i att alla andra vet hur dyr en väska är, betalar man för "högre värden" i form av rättvisemärkt lyxmode.
Det goda samvetet är, på både Stureplan och på Söders höjder, något man får på köpet.