Nöjesjournalisten Fredrik Virtanen, som på måndagar bland annat listar ”Veckans babe” i Aftonbladet, fick i gårdagens tidning ett frispel på min ”ton”, ”bara snäppet elegantare än internetpöbeln”. Orsak: I min recension av Thomas Bodströms nya bok (DN, 23/5) förklarar jag hur illa jag tycker att Bodström skriver, samt att jag av en före detta toppminister förväntar mig mer spännande analyser av de stora ideologierna än att kommunismen ”verkar skittråkig”. Virtanen missar i och för sig att jag i mitt rasande pöbeltillstånd lyckas få ur mig att Bodströms bok faktiskt hade sina kvalitéer.
I Virtanens värld var detta för högt ställda krav av en litteraturkritiker, samt för högt ställda krav på en toppolitiker. Vi tycker olika där.
Virtanen tar på sig att passionerat försvara den av bland annat litteraturkritiker så ansatte Bodström. Varför? En kul tvärtomposition, som dessutom ger Virtanen möjlighet att buga djupt för mäster P O Enquist? Buga på, jag förstår denna beundran för Enquist, men varför trassla till det så i tanken, och utmåla Thomas Bodström som offer? Det är ”jante” som styr de elaka kritikerna, funderar Virtanen. Ja, käre värld.
Sant är att jag har två fördelar i förhållande till Bodström. Jag kan skriva, och med jämna mellanrum skriver jag i en stor tidning. Men det är faktiskt också de enda fördelar jag har gentemot just honom. Min kritik kommer därför, om vi ska vara noggranna med maktanalysen, i första hand snett underifrån, möjligen från sidan.
Att medier hånar, att det finns ett twittersnabbt förakt, har Virtanen däremot rätt i. Om vi nu utgår från att han själv genom åren på Aftonbladet har hållit sig helt ren i dessa avseenden, kan jag villigt erkänna att jag är sämre än han.
Jag tror att det är maktanalysen som skiljer vår förståelse av hån. Åt vilket håll riktar sig sparkarna? I söndags blev jag till exempel själv upprörd över en ledarkrönika av Per T Ohlsson i Sydsvenskan (29/5). Den handlade om Håkan Juholt, som Ohlsson liknar vid den fiktive lagerförmannen Fleksnes, en tjock tönt ur arbetarklassen: ”pladdrande”, ”bredbent” skriver Ohlsson.
Juholts kropp har på något intimiserande vis dragit till sig den skrivande klassens negativa uppmärksamhet sedan dag ett. En borstig mustasch signalerar inte längre statsbärande manlig auktoritet, utan ren och skär svennighet. Ett simpelt klassförakt för 2011: Juholt ser inte ut som en lenhudad mellanchef från Stockholms norra villaförorter. Var det föraktfullt skrivet av mig, gentemot borgerskapet i Täby?
I måndagens Expressen är en av huvudnyheterna att Juholt har ett piratkopierat Boss-bälte till kostymbrallan. En kvinna som Mona Sahlin lär känna igen en bevakning som tappar politiken och fixerar sig vid kroppen och dess uttryck. Men det är uppenbarligen inte kön som förenar Juholt och Sahlin, utan klass. Ingen av dem kommunicerar urban övre medelklass.
Det väsentliga när man gör sig rolig på någons bekostnad är riktningen – från vilken position talar jag? Och vilka sveper jag med mig när jag skrattar åt en politiker – över- eller underklass? Svaga eller starka? Den frågan brukar jag försöka ställa mig, men jag tvivlar på att Fredrik Virtanen och Per T Ohlsson gör detsamma.