Att läsa en artikel av Dilsa Demirbag-Sten är att undra över vari hennes egen analys består, och vad som är en förtjust avskrift av informationsbroschyren ”Liberalism – den enda vägen”. Med jämna mellanrum kollapsar broschyrprosan och släpper igenom rasande vulgärargument.
I min krönika (DN 13/6) menade jag att diskussionen om det partikulära hos män som våldtar och slår (Är han muslim? Lantis?) döljer det centrala: Att det i första hand handlar om heterosexuella män som använder sitt traditionella maktövertag mot kvinnor. Denna ”relativiserande (sic) kollektivisering” av män inspirerar Dilsa Demirbag-Sten till att i gårdagens DN jämföra mig med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Jag borde ta ett djupt andetag och hoppas att en så trubbig aggressivitet slår tillbaka på skribenten själv. Nu har jag ett känsligare temperament, så jag måste få fundera över vad hon tror sig vinna annat än att locka fram några höhö-skratt. Är det ett slags anfallsförsvar för att hennes tidigare meningsfrände Ayaan Hirsi Ali har blivit kulturrasist? Enligt principen ”Om jag kallar en feminist för Sverigedemokrat, så behöver jag inte ta ansvar för att jag följde Hirsi Ali så långt på vägen”?
Det mest besvärande är dock inte att hon är grov mot mig. Det riktigt obehagliga är att feminister som ser mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem jämställs med Sverigedemokrater.
Demirbag-Sten menar att män ska uppmärksammas som enbart individer i de fall de misshandlar eller våldtar. Det resonemanget har fallit innan hon ens har lanserat det, eftersom hon talar om gruppen kvinnor som utsatta världen över. Jag antar att de ”logiska principer” hon förestavar också gäller sådant som att människor bör betraktas som individer både då de är offer och förövare. Men jag ska svara på frågan om det är så illa att jag förespråkar kollektivt ansvar: ja; i moralisk bemärkelse.
I sammanhanget betyder det att jag anser att män bör anstränga sig för att befria sig själva och kvinnor från en ordning som innebär till exempel våld och sexuell ofrihet. De kvinnor som har identifierat att de lider under könsförtryck bör fundera över hur de själva reproducerar könsnormer och förtrycker kvinnor som inte är identiska med dem själva. Vi lever i ett samhälle som belönar grader av maskulint kodad aggressivitet. Att se vilka förstadier som accepteras innan den lagliga gränsen överträds är också en del av ett kollektivt ansvar för att komma åt förtryckande könsstrukturer. Ganska spridda idéer. Men politiskt suspekt när Dilsa Demirbag-Sten checkar av mot sin broschyr.
Är det då, som Dilsa Demirbag-Sten menar, lika illa att påstå att manligheten är problematisk som att säga samma sak om invandrare? Självklart inte. Gruppen män har ett generellt maktövertag gentemot gruppen kvinnor. I varje kontext där en viss grupp personifierar det normala genom ekonomisk, politisk och social övermakt har denna grupp ett kollektivt ansvar att ifrågasätta och bekämpa sitt förtryck av grupper med mindre makt.
Att jag, som en provokation uppenbar för vem som helst som intresserat sig för feminism, tillät mig att använda ordet ”män”, och inte förlita mig på mer abstraherande begrepp som manlighet eller maskulinitet, var ett sätt att ta ner frågan på en nivå som känns. När människor delas in i brottsstatistiska grupper är också kön en grundkategori.
Med Demirbag-Sten blir det mycket svårt att förklara förtryck av kvinnor ”i de delar av världen som erkänner individens suveränitet”. Om det är förutsättningen för jämställdhet, är det då kvinnornas eget fel att de blir offer för våld? Den svåra förhandlingen mellan individ och kollektiv blir knappast löst av att man vägrar problematisera gruppen mäns kapitala överrepresentation i våldsbrottsstatistiken.