Bra journalistik är inte bara att gästa verkligheten.
Om jag minns rätt, hette en uppgift på Journalisthögskolan ”Gäst hos verkligheten”. Var det den gången jag satt av några timmar på en terapiverkstad för missbrukande kvinnor? 22, 23 år gammal, men så jävla nere med hur det känns att vara halvnykter missbrukare med omhändertagna barn att jag kunde skriva väldigt berörande.
Jessica Ritzén, som gick i samma journalisthögskoleklass, skriver nu den uppmärksammade Fattigbloggen på Aftonbladet. Vad glad jag är att hon prövar en annan form för det sociala reportaget än ”Gäst hos verkligheten”! Att osentimentalt redovisa vad en månad på existensminimum innebär i kronor och ören och ständig omförhandling av behov, är att akta sig för det exotiserande som är journalistikens ständiga risk.
Några timmars intervjuande av ett ”case”, och sen hem till redaktionen och beklaga ”de andras” öde. Så ser den absolut vanligaste och vardagligaste formen för sociala reportage ut. Den formen, förfrämligande och parasitär till sin natur, framställs plötsligt som ett ideal av Fattigbloggens kritiker.
Johan Croneman skriver (DN 24/3) att ”det är ingen som har vare sig tid eller lust att åka ut och titta på misären”. Åka ut och titta på? Som om socialbidrag är ett så spektakulärt fenomen att man måste skicka ut en specialstyrka i verklighetsdjungeln för att ”vi andra” ska förstå.
Expressens ledarskribent Karin Olsson (24/3) gör sig lustig över Ritzéns iakttagelser, som att det är prinsessigt att längta efter att köpa blommor, eftersom äkta fattiga har problem som ”är långt allvarligare än längtan efter vällagrad ost och tulpaner från torget”.
Ja, så vill man säkert se det utifrån ett liberalt perspektiv, i vilket man inte tycker att folk ska svälta, men heller inte strävar efter rättvisa. Olsson borde läsa Torbjörn Hjorts avhandling ”Nödvändighetens pris” (2004) som just handlar om hur fattigdomsupplevelsen har förstärkts i en tid när konsumtionen gör människan.
Gemensamt för Croneman och Olsson är föreställningen om att bästa sortens lidande alltid återfinns ”där ute” hos massan. Massan kan man då och då ge ett enskilt ansikte, och sen har journalisten gjort sitt och verkligheten har fått sin representation.
Det är ett problem att journalistiken i allt större utsträckning gör journalisten till själva händelsen. Den mediala narcissismen kan inte vara något annat än en återvändsgränd. Men om Fattigbloggen är en sidoeffekt av den utvecklingen, kanske allt inte är så svart ändå.