I senaste Sköna Hem finns en insändare med rubriken ”Vintage-bluffen”. En Ingemar Albertsson, som presenterar sig som ”originalmatteentusiast”, ger sin syn på trenden med omfärgade och lapptekniksydda orientaliska mattor. Det är en sorts shabby chic-mattor, som nu syns i alla inredningsreportage.

Trasiga och slitna gamla mattor färgas i en stark färg, och effekten blir batikartad. En del av mattorna är ”patchwork”, alltså trasiga mattor som klippts i fyrkanter och sytts ihop på nytt. Som insändarskribenten påpekar, så är ju återvinnings­idén bra. Bara det att priserna har ett – hur ska vi säga – fantasifullt förhållande till själva varan.

Själv fick jag syn på en sådan här matta i höstas på NK, väldigt fin i flammigt midnattsblått. Tänkte att den här måste ju jag ha råd med, tunnsliten textil som lagts i färgbad kan ju knappast kosta som en Märta Måås-Fjetterström. På frågan om vad den kostar svarar expediten: ”ungefär 90.”

Jag borde ha fått ett skrattanfall och frågat: ”90 PAPP?!”. Tyvärr drabbades jag av skam över att vara så fel ute och inte tillräckligt rik, att jag i stället svarade med ett ”Jag förstår. Jag måste prata med min man”. Eftersom jag fortfarande inte visste om jag hade lyckats dölja min prischock, förlängde jag potentiell köpare-sketchen. Jag fortsatte att referera till ”min man”, samt ställde eftertänksamma frågor om material, ursprung och färgningsteknik.

Det är aldrig lätt att vara barnet som påpekar att kejsaren är naken. Särskilt inte när kejsaren snackar upp sin egen nakenhet. En amerikansk producent av sådana här mattor beskriver arbetet som ”en vision” om att ”frälsa det ofullkomliga”, och om en ”revolutionerande rörelse för färg”. Man måste älska en galen världsekonomi som mitt i sina värsta bondfångarskov talar som en marxistisk Jesus.