Min stockholmske sambo och jag kör från Bohuskusten och närmar oss Lilla Edet. ”Lilla EEEdet’”, utbrister han på emfatisk skämtgöteborgska, eftersom jag i flera år har försökt korrigera hans felaktiga uttal: betoningen ska inte ligga som i till exempel ordet ”seder”, utan som i ”ledet”.
Men Lilla Edet har inte med Göteborgschauvinism att göra, särskilt inte som det ligger drygt fem mil därifrån. Det är inte ”övriga landet” som är så känsliga för att Stockholm inte ska respektera deras regionala egenheter. Det heter bara inte det han förut sa att det hette.
Stockholmare tar hårt spjärn mot hela Sverige för att skapa sig en identitet. Man skriver på berättelsen om sin utvaldhet, helst genom att betona hur utsatta stockholmare är för hela övriga Sveriges snarstuckna underlägsenhetskänslor.
I tidigare artiklar i serien ”Livet på landet” har till exempel Kristofer Ahlström och Julia Svensson påpekat vilka ekonomiska realiteter som skapar missnöje, riktat från periferin till centrum (3/7, 22/7). Men oftare beskrivs det här missnöjet som en nedärvd psykologisk läggning hos alla icke-stockholmare, snarare än som en rationell reaktion på att landets ekonomiska resurser är orättvist fördelade.
Den stockholmska föreställningen om att vara måltavla för en barnslig, känslomässig avund, den har sina fördelar. Dels kan man hålla den krävande frågan om stockholmsk riksexploatering ifrån sig. Dels kan man, som ”vanlig” stockholmare, inflyttad så väl som infödd, helt enkelt känna sig betydelsefull.
Som göteborgare är jag van att hantera stockholmares behov av annanhet. De tycker om att berätta hur fientligt de behandlas i Göteborg. Andra vill höra om det är som de misstänker, att jag som semibohuslänning föraktar Stockholms skärgård, jag kanske till och med brukar beskriva den som ”sjunken skog?!”.
Nästan hoppfullt väntar de på reaktionen. Varje gång jag hör hur stockholmare inte kan få nog av sitt älsklingsskämt – det om hur man måste vrida tillbaka klockan tio år när man ankommer Göteborgs central – ser jag den tecknade matadoren framför mig, som med panikartade åtbörder försöker provocera tjuren Ferdinand. Men tjuren är, skrämmande nog, oftast upptagen av sitt. Till exempel av att överleva ekonomiskt någonstans bortom Stockholms kommungräns. Jag raljerar lite nu, men det är intressant att ett fientligt Bonna-Sverige är så viktigt för huvudstadens identitet.
Sverige urbaniserades sent, och Stockholm är gjort av människor som längtat hela uppväxter efter att få lämna livet på landet. Som Per Svensson har skrivit i sin fina essäbok ”Storstugan eller När förorten kom till byn” (Bonnier Alba, 1996) kämpar många stockholmare med en svag storstadsidentitet och fortsätter, åtminstone sommartid, att leta efter sina rötter, inbillade eller verkliga; de som eventuellt gick förlorade under 1900-talets stora utflyttning från landsbygd och municipalsamhälle.
Även etnologen Rebecka Lennartsson har skrivit intressant om Stockholms korta historia som storstad, i ”Den sköna synderskan. Sekelskiftets Stockholm, betraktelser från undersidan” (Norstedts, 2007). Lennartsson beskriver hur den moderna huvudstaden byggdes under andra halvan av 1800-talet för att bli den nya tidens spjutspets. Urgamla, mustiga beteckningar för platser och gator byttes ut till svala, kungliga eller vetenskapsassocierande namn: Katthavet fylldes igen och förvandlades till Berzelii park. Den ståtliga Birger Jarlsgatan råkar ha ett förflutet som Träskrännilen.
”Den sköna synderskan” handlar om Stockholms prostitutionshistoria, men titeln syftar inte i första hand på horan, utan på själva staden Stockholm, som i stockholmsk fiktion och debatt feminiserades till något skrämmande och förtappat kring sekelskiftet. Misstanken att denna tjusiga stad var en lögn hade uppstått. Att den likt den vackra huldran hade en mörk och ruttnande baksida.
Idén att Stockholm är en kuliss framför förruttnelse – eller ännu värre, tomhet – lever kvar. Jag frestas att skicka tillbaka det stockholmska psykologiserandet över griniga bönder och fråga om inte huvudstadens förmedvetna märks i behovet av bekräftelse från det ”äkta” Sverige: ”Se mig, frukta mig, säg att jag inte är en bräcklig konstruktion på bonnig botten.”