Den stora diskussionen om journalistikens, musikens och litteraturens framtid på nätet ser, om man betraktar den på lite avstånd, mest ut som en stor jobba gratis-kampanj.
Det finns värre saker än att någon tankar ner teveserien ”Heroes” utan att betala (etta på The Pirate Bays topplista medan jag skriver det här). Vad diskussionen borde handla om är hur den kommande generationen ska få betalt för sitt eget kreativa arbete om 10–20 år. För det var väl ett kunskapssamhälle vi ville ha, det vill säga ett samhälle där konstnärligt och intellektuellt arbete är värt en anständig lön?
Det ser ut som om vi gör vårt bästa för att förverkliga motsatsen – en framtid av rättslösa lågavlönade skitjobb, där den som vill ägna sig åt skapande arbete har samma villkor som en tiggande dragspelare i tunnelbanan. Det är ur det perspektivet man ska se hatet mot upphovsrätten. Hur många har förstått att det är sin egen upphovsrätt de hatar?
Vi ska förmås att känna att vi gör uppror mot storföretagen när vi lär oss hata upphovsrätten, men för vem tror ni ett samhälle utan upphovsrätt fungerar bäst – hänsynslösa storföretag eller ensamma kulturskapare?
En generation som tycker att det är självklart att de inte kan förvänta sig betalt för sitt skapande arbete är en mycket vacker gåva till framtidens politiker och företagsledare. Vi borde inte vara så ivriga att ge dem den. Jag skulle hellre se en framtidsvision som går ut på att allt fler kan tjäna allt bättre på sitt eget skapande arbete.
Internet innebär att vi tar makten från eliten, sägs det. Vi uppmanas att tycka att det är spännande och subversivt att vi får jobba gratis på fritiden med vad vi själva vill – musik, video, bloggar eller något annat. Som om vi inte alltid hade gjort det – gör det själv-kulturen uppstod inte med internet och har aldrig behövt något godkännande uppifrån.
Varför uppmanar så många medieröster oss att vara tacksamma för att vi får blogga gratis på fritiden? För att vi inte ska märka att vi samtidigt förlorar möjligheten att utveckla fritidsintresset till ett yrke. Så rebelliska att vi kräver betalt ska vi inte vara.
Och observera den eleganta glidningen här: det är den enskilda journalisten, musikern eller författaren som vill ha betalt för sitt jobb som vi uppmanas att rikta vårt anti-elitistiska förakt mot. Den verkliga eliten – de stora medieägarna, de organisationer som förser medierna med färdiga nyheter och vinklade forskningsresultat – ska vi lämna i fred.
I stället uppfostrar man oss att tro att den enskilda journalisten, längst ner i kedjan, är en maktfullkomlig gatekeeper med handen på nyhetskranen. Man vill få oss att se utrikeskorrespondenten som bloggarens fiende – den framtid vi uppfostras att drömma om är tydligen inte stor nog att rymma dem båda. Varför skulle vi inte kunna läsa både bloggar och professionella utrikesreportage?
Det har aldrig funnits någon verklig motsättning mellan gör det själv-kulturen och professionell kultur och journalistik, de är tvärtom beroende av varandra, men vi förväntas välja sida i ett falskt val. Vi ska lära oss att förakta utbildning, vi ska känna oss utestängda från den så att vi själva stänger oss ute från den, vi ska associera kunskap med en påhittad elit som ser ner på oss. Vi ska känna att vi lurar eliten när vi vänder ryggen åt deras snobbiga, föråldrade kunskaper och snällt vandrar in i den låglöneframtid som förbereds åt oss.
En rebell värd namnet hade genomskådat detta falska val.
Det är ett vackert sammanträffande att nätentusiasterna upptäckte att författare och journalister är gammaldags elitister i samma ögonblick som de stora mediekoncernerna inte längre ville betala för deras arbete.
Framtidens journalistik, litteratur och musik måste naturligtvis inte distribueras på samma sätt som i dag, men hur ska den finansieras? Den frågan lär vi inte lösa om vi gör det som förväntas av oss: lämnar ifrån oss upphovsrätten på ett silverfat och tackar för att vi får blogga gratis på vår egen fritid.