Mandom, mod och landstingstossor

"Det blev svårt att fokusere", säger Micke. Men vad kände han? "Det låter hemskt å säge - men det var inge positive tanker."

Först när han berättar att han och de andra soldaterna började tacka varandra för det som varit inser jag vad han försöker säga. Negativa tankar hos denne sergeant från Gotland betyder att de inte skulle överleva natten. "Svårt att fokusera" betyder "livrädd". Men så uttrycker sig inte han. I Mickes vokabulär går man inte ens. Man omgrupperar.

Micke har varit med om slaget vid Caglavica, som stod den 17 mars 2004. Jag gissar att läsaren inte känner till det. Det gjorde inte jag heller, förrän jag kom till Kosovo. Ganska märkligt, för när man inser vad som stod på spel måste det ha varit Sveriges viktigaste vapeninsats på kanske hundra år. Och desto märkvärdigare, som det utfördes av bagare, snickare och andra frivilliga, för dagen anförda av en officer som inte lydde order.

Redan det är skäl nog att berätta. Det finns fler: Den dagen led FN:s fredsbevarande styrkor sitt största nederlag sedan Srebrenica. I närvaro av 17.000 Kforsoldater och 4.000 FN-poliser kastade sig albanska ligister över sina minoriteter. 900 människor blev skadade, 19 dog, ett trettiotal kyrkor raserade, 700 hus nedbrända, 4.500 drevs på flykten.

"Jag begriper det inte", säger Hans Håkansson, överstelöjtnant från Gotland. "Att försvara klostret vid Prizren - det måste vara soldatens våta dröm! Raviner på alla sidor, en flod, en enda smal bro. Ge mig tjugo man, jag skall hålla den mot tusen. Så vad hände?"

Ja, vad hände? När två hundra albanska extremister, beväpnade med molotovcocktails, nått fram till 1500-talsklostret, skickade de fram en förhandlare med vit flagg. Som upplyste de tyska Kfor-soldaterna att inte ett hårstrå skulle krökas på deras hjälmar, bara de flyttade på sig, så man fick bränna i fred. Men om de stod kvar var de dödens. Varpå tyskarna rullade bort sina pansarvagnar och såg sedan på avstånd hur klostret brann.

"De lydde instruktionen" förklarade deras general, Holger Kammerhoff. Enligt "Rules of engagement" som varje man hade i fickan, skulle de skydda liv och lem. Men det stod inget om att de fick bruka våld för en byggnads skull. Facit: När den dagen var över hade ingen tysk soldat fått en skråma. Men det mesta de satts att vakta var nedbränt. Liksom det som stod under franskt beskydd: klostret i Drenica och alla de serbiska husen i Svinjare.

Den dagen hade Hans Håkansson 700 man under sitt befäl. Mest svenskar, men också tjecker, finländare, slovaker och irländare. De fick rycka ut i sådan brådska att de varken fick kartor eller vatten med sig. Tusentals albaner var på väg mot de serbiska enklaverna Caglavica och Gracanica med dess berömda kloster. De bar på järnstänger, stenar, en del skjutvapen, samt filtar indränkta i bensin virade kring långa störar. (Det är så man bränner ned hus i Kosovo. Trycker in fönstret och tänder på.)

Håkansson ställde upp sina mannar framför byn, det fanns inte mycket annat att göra. De fick samma förslag som tyskarna fått. "Flytta på er." De svarade nej. Sedan stod de på led och höll emot. "Det var ett medeltida slag", noterade en observatör. Batong mot påk och sköld mot stålkedja, sju hundra mot tio tusen som attackerade i vågor. Hur länge skulle de kunna de stå emot?

Någon timme, trodde Håkansson. Förstärkning var inte att drömma om, för denna dag stod hela Kosovo i brand. Snart tömdes hela den svenska förläggningen på folk. "Alla som kunde gå eller stå, folk från köket och från verkstan som aldrig hållit i en batong." Ingen gav dem order, de kom av sig själva. De slogs i två timmar, i fyra, i sex ... de kunde inte dricka, de svimmade av uttorkning, de pissade på sig, de fick ben och armar brutna och hörde kulorna vina över huvuden. Men de slogs i elva timmar utan paus. Tills det blev mörkt och angriparna tröttnade.

Trettiofem soldater blev skadade. Men Caglavica blev inte nedbränt. Och klostret i Gracanica står kvar. När Håkansson insåg att de kunde bli kringrända ropade han i radion: "Defend monastry... use deadly force if necessary." Fast han hade samma manual i fickan som tyskarna i Prizren. Varför gjorde han det?

Innan Håkansson sändes till Kosovo trodde han att UD skulle utbilda honom i landets historia. När det inte blev så skaffade han böckerna själv. Så han visste, säger han, att klostret i Gracanica var en serbisk kultursymbol. Om det förstördes kunde hela Serbien komma på fötter. Och för övrigt, säger Håkansson, "har varje order ett 'bästföre' datum. Sedan står man där och måste fatta egna beslut."

"Det var Håkansson personligen och hans folk som den dagen gjorde hela skillnaden mellan rätt och fel", säger general Anders Brännström, som varit Håkanssons chef i Kosovo. "Hade han prioriterat soldaternas säkerhet, som många andra gjorde, hade Sverige fått ett nytt Srebrenica på sitt samvete."

Jag berättar om detta så utförligt eftersom i fosterlandets tidningar fick svenskarnas insats mindre utrymme än Robinson-Robbans blottade rumpa. Jag finner det vara en tidsbild. Håkansson tycker bara att det är egendomligt. Men kanske tror man i Sverige, säger han, att "FN-soldaterna delar ut dockor till barn och i övrigt främjar jämställdheten. Man blir nog mest generad av att se oss i vapen."

När Nato och oberoende institut analyserar debaclet den 17 mars framgår att det mest ansvarsfulla en officer kunde göra var att bryta mot instruktionen. Men att bara svenskar och italienare gjorde det.

I hela Kosovo upptäckte denna dag militärer att det inte var en armé de anförde utan något som mest liknade ett sanatorium på utflykt. Varje patientgrupp hade sina egna föreskrifter. Amerikaner fick inte slåss med civilister. Slovaker fick inte använda batonger. Tyskar var förbjudna att gå över gatan, för där slutade deras sektor. Och så vidare...

Detta var caveats, förbehåll som varje nation ställt upp som villkor för sin medverkan i missionen. Med den följden att merparten av Kfors styrkor var oanvändbara när de behövdes. Bara 17 av de 55 enheterna hade tillstånd att bekämpa upplopp. Och det fanns inte en general i hela Kosovo som kunde hålla reda på vad de i övrigt var förbjudna att göra. "Somliga fick nog inte vara ute efter fem", gissar en svensk officer.

Man vill tro att en FN-mission är som en polarexpedition: Klart mål, beslutsam ledning, rätt utrustning, de mest utsökta specialisterna och hängivna uppgiften. Det har man rätt att vänta, med tanke på de höga lönerna samt att det går 229 sökande på varje FN-tjänst. Men FN-missionen i Kosovo har mycket litet av detta. Den går inte att jämföra med något känt fenomen, men har vissa likheter med vårdcentralen i Sveg.

I Sveg byter man läkare en gång i veckan. I Kosovo skickar man hem soldaterna när de lärt sig hitta. Sex månader är rotationstiden och samma gäller för FN-polisen. Guvernören byts ut en gång om året, de flesta FN-makthavare ungefär lika ofta. Fast där upphör likheten med Sveg. Ty om stafettläkaren ordinerar fel får han Socialstyrelsen på sig. Men en FN-polis som slänger brottsanmälningar i sopen har inget att frukta. FN har inga sanktioner för tjänstefel. Det värsta som kan hända är att kontraktet inte bli förlängt.

En brittisk källa berättar om en skrubb hos FN-polisen, fylld till taket av olästa brottsanmälningar. Det låter troligt, de flesta brott i Kosovo förblir faktiskt outredda. Men varför skulle poliserna utreda när de inte har lust? Det är faktiskt ingen dum fråga. Liksom den här:

Vad gör herr Bangura i Pristina? Han lär kosovarerna att sköta järnvägen, för 80.000 i månaden, ungefär. Lokala järnvägare som skall leva på 1.500 känner sig litet förnedrade av upplägget, särskilt som herr Bangura inget vet om järnväg. Hur skall han kunna det. Han kommer från Sierra Leone, där sista tåget stannade 1975. Han är expert på hamnar.

Herr Bhattacharya från Bangladesh däremot, är inte expert på någonting. Han är parkeringsvakt, saknar körkort och talar endast bengali, men måste ha betalat bra i Dhaka, eftersom han nu är FN-polis. Det finns hundratals av dem, inkompetenta individer inom FN-polisen, ekonomin och även i rättsväsendet. (Vad sägs om en expert på strandrätt som skall rannsaka mordfall.) De kommer ofta från "nonskiing nations", som är FN-slang för Afrika och Asien.

Nej, det är ingen gåta hur de hamnat i Kosovo. Det är FN-systemet. "Det är viktigt att det framgår att hela världen tar ett ansvar", upplyser en diplomat. Visst, en del gör ingen nytta, "men att kvotera in dem är priset vi får betala för legitimiteten".

Vilka vi? Det var Kosovo som fick betala. Vem tror på allvar att en polisstyrka från 44 nationer, varav hälften från halvdemokratiska länder, varav hälften från diktaturer, varav hälften inte förstår vad de andra säger, varav hälften inte ens är poliser, med risk för eget liv skall införa lag och ordning i ett land som aldrig haft det?

Det gjorde de inte. De såg på medan maffialigor infiltrerade först de kosovarska myndigheterna och sedan också FN-missionen. (Om det finns en självklar slutsats att dra från den historien, är det att FN behöver en egen poliskår, helst av dyrköpta kriminalare från EU-länder, som skall kunna rycka in med kort varsel - och som vi får betala.)

Om läsaren tycker att denna artikel handlar om avlägsna problem som inte angår henne, vill jag upplysa att det är mafiosi från Kosovo som numera hanterar heroinet i Kalmar och sexslavarna i Oslo. Och som lär sponsra regeringen i Pristina, den dagen provinsen blir självständig. Samt att detta inte är Kosovos skuld, utan vår, som låtit det ske.

Ingen av Kosovos sju FN-guvernörer har ens försökt att ge sig på landets gangsterligor. De mäktigaste av dem, med rötter i gerillan UCK, åtnjöt närmast immunitet under FN, som fruktade att de annars skulle ställa till oro. Eller rent av göra FN-folket illa. Av samma skäl lät FN bli att söka de skyldiga till hundratals mord på serber, romer (och misstänkta kollaboratörer) som ägde rum 1999.

En ödesdiger undfallenhet var det. Men inte helt obegriplig när man väl förstått hur FN:s mission är konstruerad. Att nedkämpa den organiserade brottsligheten hade krävt strategi, uthållighet, mod och offervilja. Just det, en mission, ett besjälat uppdrag. Men världssamfundet har, trots namnet, ingen mission i Kosovo. Det har mest vikarierande FN-vagabonder, extremt välbetalda men utan annat ansvar än för den egna karriären och för vilka Kosovo bara är en episod i densamma. Och karriären befrämjas om man kan rapportera stabilitet och framsteg, inte eldstrider med maffian eller annan tumult. (För att inte tala om skadade FN-poliser.)

Så kom det sig att sju olika FN-guvernörer rapporterade stabilitet och idel framsteg, för att efter åtta år lämna ett maffiariden provins efter sig. (Som EU nu skall ta över.) Och de vanliga kosovarerna, de såg på och de lärde. Nog hade de fina principer där i FN, men vågade inte stå upp för dem när det kostade på. Så mycket var alltså de principerna värda ...

Varför lyser de svenska insatserna så vackert avvikande mot den bakgrunden? Revisorn Inga-Britt Ahlenius, som inte låtsas om att hon är på Balkan. Nej, det skall vara samma krav som i Stockholm. Pansarsoldaten Håkansson, som slåss för serber som om de varit från Slite. Och ombudsmannen, visserligen polack, men ack så svensk i sin genstörtiga regeltrohet.

Militärlägret Camp Victoria utanför Pristina är ett Sverige i miniatyr. Med kyrka, gym, postkontor, våfflor med sylt samt källsortering. Utanför slänger albaner det mesta i diket, men här inne gäller kompostering, återvinning och ISO 14000. "Dessvärre" säger överstelöjtnant Håkansson (hjälten från Caglavica), "finns inte i hela Kosovo någon godkänd återvinning för bildäck." Så vad gör ni? "Ehm...vi.. kör dem till Sverige."

Bilden av en lastbil som passerar Kosovos tusen sophögar på sin väg mot det godkända 200 mil därifrån är så bisarr att det torde vara omöjligt att avstå från gyckel. Men jag måste avstå. Det beror på denna Ahlenius, och Håkansson, och även Micke från Gotland, han som i början av denna artikel gjorde sig beredd för att dö vid Caglavica. Han är i Kosovo igen, nu som ledare för ett "search team" som letar efter sprängämnen och vapen. Ibland gör hans grupp en "hard entry". Det betyder att de på natten störtar in i ett hus genom stängda dörrar och fönster. Men lurar ingen fara där inne gäller deskalering: "Vi ber om ursäkt, hänger av oss vapnen, sätter på skoskydden och fotograferar det vi slagit sönder så att folk kan söka ersättning i Camp Victoria."

"Skoskydden? Du skämtar."

"Visst inte. Så att inte mattan blir smutsig. Sådana här." Han lossar fickorna på stridsvästen. Ut vecklas ficklampa, kompass, något dödsbringande och längst ned blåa landstingstossor.

Sergeant Micke säger att det har hänt att folk som fått dörren insparkad bjudit på kaffe efteråt. På grund av skoskydden?

"Ja. Vi har visat respekt."

"Use deadly force" i den ena ändan, landstingstossor i den andra. Respekt ... Törs man påstå att FN har en hel del att lära av dessa soldater från Gotland? Mycket kan sägas om de märkliga folken på Balkan, men de har ett sympatiskt medeltida drag: De föraktar beskyddare som inte tar sig själva på allvar. Som Unmik, till exempel. Men de respekterar motståndare som står upp för det som de tror på. Som denne Micke, till exempel.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut